ed Alliansen kommer Sverige att bli mer likt andra länder, har folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag sagt. Ali Esbati, vänsterpartistisk riksdagskandidat, anar på sin blogg genast konspirationen, här har Ullenhag för ett ögonblick glömt manus och lyckats undslippa sig Alliansens verkliga mål. Att göra Sverige till ett EU-land bland andra.
Får däremot Esbati bestämma är det en helt annan framtid som väntar. ”Sverige ska inte vara likt andra länder, utan ett ovanligt, rent av exceptionellt land.”
Så var det också. Sverige var under lång tid ett udda europeiskt land, präglat av nästan obrutet socialdemokratiskt styre under decennier, med exceptionellt höga skatter, stor offentlig sektor och statliga monopol på flera centrala områden.
Men sedan hände något. Vi fick privata radio- och TV-kanaler. El- och telemarknaderna avreglerades. Vi fick alternativ till SAS och SJ. Under de senaste fyra åren av borgerligt styre har skattetrycket pressats nedåt och Sverige lämnat Kuba och Nordkorea i klubben ”Världens enda länder med apoteksmonopol”. Sverige har kort sagt blivit ett mer normalt europeiskt land. Det är den utvecklingen Esbati motsätter sig.
Föreställningen om Sverige som något unikt, en sui generis, på sin höjd jämförbart med Norge ligger också nära den isolationistiska politik som vänstern står för. Sverige ska snarast ut ur Afghanistan. Vi ska inte ingripa om ett baltiskt land blir angripet, meddelade Lars Ohly i en intervju igår. Så mycket för Vänsterpartiets internationella solidaritet. Sverige ska begära utträde ur EU. Och så vidare.
Men även Ohlys och Esbatis samarbetspartner Sahlin värjde sig mot idén om Sverige som ett land bland andra när hon talade vid Socialdemokraternas valupptakt igår.
Hon träder i sina föregångares spår. Sällan blev det väl tydligare hur viljan att se Sverige som något exceptionellt också skapar en känsla av överlägsenhet, än hos Sahlins företrädare Göran Persson.
Tänk er en humla, sade Persson och gjorde en liknelse med den svenska ekonomin. Enligt analytikerna borde den inte kunna flyga, med höga skatter och stor offentlig sektor, men gör det ändå. ”Vi upphäver tyngdlagen.”
Men inte ens Socialdemokraternas Sverige stod över naturlagarna. Bakom de positiva tillväxtsiffrorna doldes ett utanförskap av stora mått.
Först när Sverige efter valet 2006 började använda samma arbetslöshetsmått som andra europeiska länder blev det tydligt hur stort det var.
Hade ”Sverige är unikt”-paradigmet fått råda hade den internationella jämförelsen kanske aldrig kommit till stånd. Och vi hade fått fortleva i dåvarande finansminister Pär Nuders trosvissa övertygelse: ”Vi lever bra nära den bästa av världar!”
