Det är bättre fart på den amerikanska återhämtningen än den europeiska, men det betyder inte att USA har sin ekonomiska framtid på det torra. Företagsamheten och fliten fortsätter att vara stora poster på pluskontot, men kortsiktigheten besvärar. Både enskilda människor och politiska makthavare har haft en fördomsfri syn på att kalasa på krita, men medan hushållen har fått ta skeden i vacker hand och börjat beta av sina skuldberg ångar statsmakten på som om inget hade hänt.

Budgetunderskottet och den offentliga skulden är rysare, men det oroväckande är inte bara nivåerna utan också balansen i hur pengarna används. Konsumtion i form av sjukvård och pensioner kostar väldiga, växande summor, medan investeringar som forskning och infrastruktur sitter trångt. Kalifornien har numera större utgifter för fängelser än för högre utbildning. I dag firar triumfer på bekostnad av i morgon.

Beträffande högre utbildning ligger problemet dock inte i bristande resurser utan i att den kostar på tok för mycket. Det säger i alla fall den egensinnige superentreprenören och investeraren Peter Thiel, som inte bara är grundare av PayPal och storägare i Facebook, utan också ägnar betydande tid och kraft åt att ifrågasätta det amerikanska högskolesystemet.

När han intervjuas i nya numret av The American Interest (March/April 2012) – och när han porträtteras i en formidabel artikel i The New Yorker (Nov 28, 2011) – talar han om högre utbildning som en bubbla i stil med IT- och fastighetsbubblorna.

Studenter och deras föräldrar har väldiga förväntningar på vad utbildning ska leda till i form av höga inkomster, vilket får dem att betala skyhöga terminsavgifter och dra på sig väldiga skulder. Det klassiska bubbelargumentet ”det har ju lönat sig för andra” mässas som ett mantra.

Fast det handlar inte bara om kunskapssamhällets motsvarighet till spekulation utan också om akademiska examina som statusmarkörer och inträdesbiljetter. Man skaffar dem inte därför att utbildningen har ett så värdefullt innehåll utan för att man behöver dem för att få tillträde dit man vill. Studenterna betalar för sållning och utvaldhet i lika hög grad som för kunskap, men när allt fler unga går vidare till college och universitet blir det sämre med utvaldheten och det räcker inte längre med grundexamen för att skilja ut sig. Studietiden förlängs. Utbildningsinflationen skjuter fart. Bubblan växer.

Som en sorts motståndshandling har Thiel dragit i gång ett stipendieprogram, där 20 talangfulla ungdomar får 100 000 dollar vardera om de under en tvåårsperiod ”struntar i college och koncentrerar sig på sitt arbete, sin forskning och sin självutbildning”. Thiel respekterar kunskap och förkovran, men han anser att många collegeutbildningar inte bara är dyra utan av tvivelaktigt värde. Nu borde de styrande gå bubbellogiken emot och uppmuntra praktisk yrkesutbildning.

Han har förstås mötts av ursinnig kritik från högskolevärlden, men det finns också många som erkänner att han sätter fingret på en öm punkt. Det har blivit ohyggligt dyrt att studera på de fina universiteten, miljoner amerikaner med collegeexamen sköter jobb som tidigare bara krävde high school och efter finanskrisen har allt fler unga akademiker svårt att hitta jobb och betala tillbaka sina lån.

Svenska studenter betalar inga terminsavgifter, men de lånar till sitt uppehälle och har betydligt mindre möjligheter än sina amerikanska kamrater att hitta riktigt välbetalda jobb. Jag tror det finns goda skäl att fundera på Peter Thiels frågor även hos oss, trots att jag inte delar hans allmänna skepsis mot högskolestudier.

Utbildningsinflationen är en realitet här också. Utbudet av högskoleplatser har ökat snabbare än efterfrågan på högskolekunskaper, och företrädare för olika yrkesgrupper försöker höja sin status genom att få grundutbildningarna förlängda.

Sorteringsfunktionen är i full gång: i dag måste man vara civilekonom för att ta hand om arbetsuppgifter som tidigare sköttes av gymnasieekonomer. Samtidigt väcks allt fler frågor om hur det egentligen står till med kvaliteten hos många utbildningar: I vissa fall begränsar sig undervisningen till några timmar i veckan och studenterna kan lugnt arbeta halvtid vid sidan om. Och det här med allmänbildning och tankelyft vid universitetet, hur mycket av det är verklighet bortom de vackra orden?

Alltsammans blir en dyr historia för både studenterna och det allmänna. När stoff som hade kunnat förmedlas på två år sprids ut över dubbla tiden, betyder det två år mer av lån och två år mindre av lön för den enskilde. Det försämrar livslönekalkylen rejält, och för många akademiker är livslönerna skraltiga nog som det är. I ett antal yrken är det redan en förlustaffär ekonomiskt att välja högre utbildning i stället för att börja arbeta direkt efter gymnasiet.

I samhällsperspektiv betyder långa studietider inte bara att högskolans resurser utnyttjas ineffektivt utan också att individerna kommer sent ut på arbetsmarknaden. Staten får erbjuda lån under längre tid och ta emot skatt under kortare tid. I den stora pensionsvåndans dagar är det rena snurren: om lite fler kom i gång vid 23 skulle lite färre behöva kämpa på till 75.

Universitet är fantastiska institutioner. Men alltför länge har man låtsats att lärosäten som ska utbilda halva befolkningen kan erbjuda samma innehåll och öppna samma dörrar som när de utbildade fem procent. Det pågår en smygdevalvering, som skapar missförstånd och frustration på flera olika plan.

Högskolorna har under lång tid fått mer resurser och fler studenter. Nu behöver de en reformation. I Sverige såväl som i Amerika.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se