Di skussionen om papperslösas rätt till vård är svår. Å ena sidan magkänslan, som säger att en människa drabbad av ett olyckligt öde bör få all upptänklig hjälp. Å andra sidan det faktum att frågan inte är så enkel som den kan verka.

Nyligen beslutade Folkpartiet på sitt landsmöte att gömda ska ha samma rätt till vård som asylsökande har. Nytt i FP-linjen är också att vården ska bli en ”skyddad zon”, vilket betyder att sjukvården ska förbjudas att anmäla vårdsökande gömda till polisen eller att föra vidare information om dem till myndigheter.

I Alliansen är det nu endast Moderaterna som inte förespråkar att gömda, som tänker fortsätta gömma sig, har rätt till vård. Ofta hävdas denna rätt med hänvisning till FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilka innehåller rätten till vård.

Låt mig berätta en anekdot ur livet.

Det var en gång en amerikansk studentska på Sverigevisit som insjuknade i en besvärlig förkylning. Hon sökte vård och fick en rejäl genomsköljning av bihålorna. Som amerikan på besök ingick hon inte i välfärdssystemen. Således fick hon en nota på några tusen. Detta upprörde henne. Hon hade hört talas om den svenska solidariteten och vårt fantastiska system av universal health care. Vadå betala?!

Lärdomarna blev följande:

A) Slarva inte med försäkringstecknandet inför längre resor.

B) Översättningen ”universell vård” är missvisande. Välfärdsstater servar inte universum.

Det är förstås enorm skillnad på amerikanska studenters och gömdas/papperslösas situation. Men om förespråkarna menar allvar med rättighetsargumentet, borde de också – allt enligt hur de tolkar FN-deklarationer – anse att Miss America här ovan skulle slippa betala. Det gör de nog inte.

Gruppen gömda/papperslösa är före detta asylsökande som har fått avslag samt personer som inte sökt uppehållstillstånd och fått sin sak prövad. De är ålagda att lämna landet men väljer istället att gå under jorden. Man kan förstå beteendet i det enskilda fallet – jag hade säkert gjort samma sak. Men en lagstiftare måste skapa fungerande principer, och då bör man tänka ett varv innan man lutar sig mot just rätten till sjukvård. Detsamma gäller frågan om barn till gömdas rätt till skolgång. Visst kan man även här åberopa FN-deklarationen, men det är inte rätt sätt att angripa frågan.

Dilemmat handlar snarare om ett vanligt politiskt problem: lagstiftarnas ovilja att stå för sin politik. Vad vi har är ett antal regerande och lagstiftande partier som beslutar om regler för asyl- och invandring, men som obekvämas av resultatet av dessa regler. För att lindra samvetet föreslår dessa lagstiftare att välfärd ska omfatta även de gömda. Den inkonsekvensen vill FP toppa med att – genom förbud – se till så att lagstiftarna slipper höra talas om det hela.

Det är inte en fråga om rädsla för någon ”välfärdsturism”. Den svenska vården håller förvisso god kvalitet, men flyktingar kommer knappast hit för vårdens skull – de kommer för sin egen.

Men, genom att skapa rätt till vård och skolgång skapas en offentlig sanktionering av ett liv utanför lagen, ett liv med foten halvvägs inne – men händerna bakbundna. Man ges tillgång till välfärden och möjligheten till fackmedlemskapet, men förvägras lik förbannat uppehållstillståndet. Detta undergräver asyl- och invandringspolitiken bakvägen. Kanhända är det inte syftet, men att hävda att gömda har rätt till nästan allt som medborgaren har ligger rätt nära att argumentera för en fri invandring. Det är förvisso en legitim hållning, men en förvirrande krock föreligger:

Inget alliansparti förespråkar fri och oreglerad invandring.

Asyl- och invandringspolitiken verkar vara i konstant behov av förändring. Det är inte längesen den reformerades, men vips var den lika problematiserad och utbuad som den gamla – av de folkvalda som infört den!

En förklaring är sannolikt att många politikers tålighet är låg. Ställd inför ett ömmande fall och en uppfordrande journalist börjar vilken riksdagsledamot som helst stamma om att Migrationsdomstolen inte har förstått ”lagstiftarens intentioner”. Ty intentionen var förstås att alla skulle bli glada och lyckliga. Det är förvisso ett mycket berömvärt mål, men ett lite större helhetsgrepp krävs från den som styr landet.

Om lagstiftaren ogillar resultatet av gällande lagstiftning, löser man inte det problemet genom att försöka göra det enklare att inrätta ett liv utanför lagen. Att förespråka linjer och lagar som går stick i stäv med varandra är ogenomtänkt.