I helgen avlöpte festivalen Peace & Love i Borlänge, en av alla de rockfester som utgör det svenska ­musiklivets årliga generalmönstring. Sverige är en framstående musiknation, såväl inom topp­listemusik som i de genrer som öppnar för mer egna konstnärliga ­uttryck. Men frågan är om vi tillvaratar hela poten­tialen, ­eller om vår kultur­politik gödslat ­redan bördiga ­åkrar. Två aktuella böcker är som spegel­bilder av problemet.

I The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967-1979, From Psychedelic ­Experiments to Political Propaganda (Premium ­publishing) dokumenterar Tobias Petterson varje (!) skiva som gavs ut under den för Sverige specifika musikaliska våg vi kallar proggen. Här finns omslag, skivnummer och musiker­förteckning för allt som gjorts av storheter som Nationalteatern och Blå Tåget men också obskyriteterna, som Tom Zacharias pornografiska album eller KFML(r)-­orkestern Knutna Nävar.

En av grundteserna var att proggen skulle vara arbetarklassens musik. Men den kreativa explosion som startade under det sena sextiotalet hade föga med arbetare att göra. Snarare finns det anledning att tro att proggen i Sverige, precis som samtida experimentella rörelser i andra länder, kom ur en annan demografisk faktor. Detta var åren då en bred medelklass för första gången kunde skicka barnen till universitet. Plötsligt fanns en hel generation av välbeställda medelklassungar med en grundkurs i konstvetenskap i bakhuvudet, ett överskott av fritid, och inga föräldrar i närheten. De skapade proggen, och fick kulturetablissemangets stöd.

Den politiserade proggen fejkade klasstillhörighet. Då musikerna själva såg ut som fritidspedagoger fick man, som på Röda Ropets LP på förlaget Ungkommunisten, sätta bilder på äkta mopedburna arbetar­ungdomar på omslaget. Arbetarklassen valde trots detta annat, och proggen förblev medelklassens.

Daniel Ekeroths bok Swedish Death Metal (Tamara press) beskriver, med samma exakthet i dokumentationen som Petterson, den revolution proggvänstern drömde om men aldrig lyckades med. Dödsmetallen (en aggressiv, snabb och tekniskt avancerad ut­veckling av hårdrock) erkänns här som nationell specialitet – svenska rockband har varit världsledande i detta uttryck sedan dess uppkomst på åttiotalet. Det som är spännande är att dödsmetallen i mycket­ stor utsträckning skapas och konsumeras av arbetarklassens ungdomar. Där proggen hade en viktig knutpunkt i universitetets Uppsala, med eget Musik­forum och band som Gudibrallan och Arbete & Fritid, förlägger istället Ekeroth ett av dödsmetallens centra till bruksorten Fagersta, där ett besök av brittiska Napalm Death föranledde varannan unge att starta band. Hårdrock har förstås varit den svenska arbetarklassens musik sen den uppfanns. Men i övergången till dödsmetall skapas ett arbetarklassens egna konstnärliga uttryck till skillnad från tidigare genrers imitationer av utländska förebilder.

I motsats till proggen har dödsmetallen motarbetats av etablissemanget. Bandnamn som Dismember, Vomitory eller Autopsy Torment är knappast ägnade att glädja ABF eller den lokala Hem & Skola-­avdelningen. Moralens väktare kan trösta sig med att det idag även finns kristen dödsmetall.

Proggens och dödsmetallens historia väcker en tanke. Om man lämnar ungdomarna ifred, och slutar upp med att försöka pådyvla dem en s-märkt kul­turell identitet, så skapar de en alldeles egen konstform. Och blir bäst i världen.