Grytan är god och gästerna redo, men kockarna har bestämt sig för att den här middagen ska bli alla måltiders moder och kan bara inte sluta med kryddandet. Kanske kan maten bli en aning godare på kuppen, men kanske blir det precis tvärtom. Ute i matsalen har folk blivit så hungriga och rastlösa att de inte bryr sig. Vad som än landar på bordet till sist möts av irritation.

En kväll på guldkrog där den tredje stjärnan hänger löst? Eller en dag med alliansregeringen och socialförsäk- ringarna?

Arbetslinjen kom i gång på ett finfint sätt med sänkt inkomstskatt, nystartsjobb och stramare regler i a-kassan. Det var rimligt, begripligt och verkar fungera. Det är förstås inte bara politikens förtjänst att 165000 människor färre står utanför arbetsmarknaden idag men utan tvivel ska regeringen ha del av äran.

Fast nu håller det bästa på att bli det godas fiende. Ja, eller bästa och bästa...

Regeringen har skärpt ersättnings- reglerna och höjt avgifterna i a-kassan, men istället för att låta förändringarna sätta sig vill man skynda vidare och göra försäkringen obligatorisk. De 400000 som har lämnat a-kassorna under året ska, tillsammans med de 700000 som stod utanför redan från början, tvingas in i systemet och drabbas av vad som kommer att uppfattas som en skattehöjning på fyra-fem tusen kronor om året.

Trots att man vill göra något så stort och betänkligt som att underkänna en miljon människors frivilliga beslut anser regeringen att a-kassesystemet ska ha kvar sin besynnerliga struktur. Även framöver ska kassorna vara föreningar med (nästan alltid) fackligt huvudmannaskap. Det blir varken hackat eller malet.

Regeringen vill också minska de långa sjukskrivningarna, och det är en god ambition. Att vara sjukskriven i åratal har visat sig leda till förtidspension snarare än tillfrisknande.

Nu ska den långtidssjuke mötas av aktiva insatser i flera omgångar. Kan man inte komma tillbaka till sitt gamla arbete ska man få hjälp att hitta ett annat jobb: först hos den gamla arbetsgivaren, sedan på hela arbetsmarknaden. Efter ett år ska man vara tillbaka i arbetslivet om det inte är så att man helt saknar arbetsförmåga – och i så fall ska man bli förtidspensionerad.

Vid särskilt svår sjukdom ska sjukskrivningen kunna pågå i mer än ett år, och under den extra tiden ska man få förlängd sjukpenning med 75 procent av lönen: något mindre än vanliga sjukpenning men mer än förtidspensionen. So far so good.

Men tyvärr har regeringen inte nöjt sig med det, utan man kommer också med krav på att det ska bli omöjligt att skaffa bättre försäkringsskydd än statens 75 procent. Den som får extra pengar tack vare kollektivavtal eller privat försäkring ska få den statliga utbetalningen minskad med lika mycket.

Genom det här extra varvet med pepparkvarnen har en i grunden aptitlig anrättning förvandlats till svårsmält soppa; en rehabiliteringspolitik som borde ha kunnat väcka bred respekt drar på sig svidande kritik. Vad i all världen skulle det vara bra för?

Teorin rymmer för all del ett ekonomiskt argument för regeringens linje. Högre sociala ersättningar leder till större frånvaro och därmed leder privata tilläggsförsäkringar till extra utgifter för staten.

Men allvarligt talat, hur stort kan det problemet bli? Om nästan alla långtidssjuka antingen är rehabiliterade eller blir förtidspensionerade när ett år har gått och 75-procentsnivån börjar gälla, hur mycket kan det kosta staten att en del av dem som får förlängd sjukpenning också får några kronor via en egen försäkring? Hur många cancer- och ALS-patienter (regeringens egna exempel) dröjer med sin återkomst till arbetslivet därför att de får 80 istället för 75 procent av sin gamla lön?

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson känner uppenbarligen att kostnadsargumentet lär göra måttlig succé i den allmänna debatten, och hon har också valt ett annat spår. Ett minst sagt överraskande. Till dn.se säger hon att när det finns ett statligt försäkringssystem ska inte den enskilde kunna köpa privata försäkringar ”för att komma bättre till ekonomiskt än vad andra kan göra”.

Men herregud, då får man väl lov att förbjuda sparpengar också. Även en slant på banken gör att man kan få det bättre än andra. Och kollektivavtalade pensioner ska vi bara inte tala om! Inte konstigt att Husmark Pehrsson möttes av massiv kritik när frågan var uppe på moderaternas riksdagsgrupp i veckan; den här sortens jämlikhetsfundamentalism hör snarare hemma i vänsterpartiet.

Borgerliga politiker ska förstås väl-komna att människor inte bara litar på staten utan tar eget ansvar för sin trygghet.

Men ännu är det inte för sent att slå back. A-kassetvånget är fortfarande under utredning och 75-procentsregeln är bara ute på remiss. Alliansen bör låta bägge försjunka i glömska; det finns så många goda strider att spara krutet till.