Orättvis, oansvarig, omodern. Så låter det numera alltid från Pär Nuder, och om det finns bara en sak att säga: Orimligt.

För när Nuder bränt av sina invektiv står han alldeles tomhänt. Han skäller för allt vad han är värd på jobbavdraget och de stramare reglerna i socialförsäkringen, men man får aldrig höra en konstruktiv egen idé. Och man får inte höra honom förklara vad som var så rättvist med de socialdemokratiska regeringarnas låt-gå-attityd inför långtidssjukskrivningar och förtidspensioner. Eller för den delen, vad som är så ansvarsfullt och modernt med höga inkomstskatter, bidrag och Amsanslag.

Göran Persson och Pär Nuder lämnade efter sig ett läge där en och en halv miljon vuxna svenskar stod utanför arbetsmarknaden och där förtidspensionärerna hade blivit fler än företagarna. Man tycker att den meritlistan skulle mana till viss ödmjukhet, men där är tydligen Nuder av annan åsikt. Att döma av hur han gick på i torsdagens budgetdebatt verkar han tro att s-regeringen fick respass därför att den inte hade sett till att öka utanförskapet tillräckligt mycket.

”Ni säger rättvisa och genomför orättvisa”, sade Nuder anklagande till Anders Borg, och sådant brukar ju sätta skräck i de borgerliga. Men i torsdags bet det mindre bra. För hur orättfärdig behöver en finansminister känna sig, när arbetslös- heten sjunker rekordsnabbt och sysselsättningen ökar ännu snabbare? Hur mycket ska han våndas över att ytterligare ett par hundra tusen människor får chans att försörja sig på eget arbete, och över att det inte hade hänt om inte konjunkturen fått god hjälp av regeringens reformer?

I budgeten föreslås åtstramningar. Det öppnar för anklagelser om hårdhet, men en hel del av rättvisekritiken bygger på märkliga antaganden. Till exempel att ”sjuka” är en grupp människor som aldrig kan vara annat än sjuka och därför varken har glädje av att det skapas fler jobb eller av att regeringen satsar på rehabilitering. Visst är 80 procent av lönen mer än 77 procent. Men om nu denna och andra förändringar sammantaget bidrar till att färre fastnar i sjukskrivning och att de sjuka kan få jobb och därmed 100 procent i lön? Har det gått så långt att Pär Nuder och s ser ett egenvärde i att många får sin försörjning från Försäkringskassan?

Regeringen föreslår också att man inte ska kunna halvtidsstämpla i mer än åtta månader. Det sätter onekligen press på enskilda människor, men hur rättvist är det egentligen att man ska kunna arbeta och samtidigt få a-kassa år ut och år in – speciellt i ett läge där det är växande brist på arbetskraft? A-kassan är trots allt avsedd att ge trygghet under den tid man rör sig från ett jobb till ett annat, inte att stå för en varaktig inkomstförstärkning. Lite rättvisa kan väl även skattebetalarna vara värda?

Det är slående hur den hårda rättviseretoriken paras med dimmighet i beskeden om vilka förändringar som socialdemokraterna ska upphäva ifall man kommer tillbaka till makten. De har väl sett hur mycket glädje labour har haft av Margaret Thatchers arbetsmarknadsreformer och dragit sina slutsatser. ”Vi får se vilka orättvisor som blir viktigast att åtgärda”, var Pär Nuders svävande svar på en fråga om återställare under en chatt på socialdemokraternas hemsida i torsdags. Inte ett konkret besked, all orättfärdighet till trots. Och Mona Sahlin vill som bekant bara tala om Återställaren: att återställa rättvisan.

Men vilken rättvisa är det då som avses? Det undrade flera borgerliga talare i budgetdebatten. Både kd:s Stefan Attefall och Anders Borg påpekade att inkomstspridningen och förmögenhetskoncentrationen växte med cirka 25 procent under det social- demokratiska regeringsinnehavet. Så blir det när jobbpolitiken havererar, kassaförsörjningen ökar och alltför få har en ordentlig löneinkomst, och det är förstås graverande för en socialdemokrati som sätter likhetstecken mellan rättvisa och jämlikhet.

Fast även om de borgerliga nu klarar en rättvisedebatt trots att den utspelar sig på socialdemokraternas villkor är det viktigt att man ser till att flytta även den diskussionen till hemmaplan. Att jämlikheten ökar på grund av att fler får jobb är en utmärkt sak, men största möjliga jämlikhet kan inte rimligen vara en borgerlig regerings idé om största möjliga rättvisa.

Under Almedalsveckan i somras lade Stefan Attefall fram en rapport med ”principer för en rättvis politik”. De fungerar utmärkt som utgångspunkt för en fördjupad diskussion om borgerlighet och rättvisa: Bekämpa fattigdom, inte rikedom. Bryt utanförskapet. Ge alla männi­skor goda förutsättningar att påverka sin situation. Sprid ägandet till fler.

Allians för Sverige dök yrvaket upp på scen i måndags för att fira sin valseger. Nu är frågan vad man ska ägna sig åt under det gemensamma banéret under tiden fram till nästa valrörelse. Det finns flera bra svar, men tar man rättvisefrågan på allvar och får fram ett borgerligt budskap som bär så är det en investering man aldrig kommer att ångra.