Efter en stund ute i kylan verkar Miljöpartiet vara taget till nåder igen. Under den gångna veckan har inte minst den politiskt engagerade delen av bloggosfären varit topp tunnor rasande på MP i allmänhet och språkröret Peter Eriksson i synnerhet. Detta efter att han och MP verkade ha lagt sitt datalagringsmotstånd på hyllan i syfte att uppnå endräkt med Socialdemokratin.

Nu har MP emellertid backat från den enighet som annonserades häromveckan och meddelar att de förvisso är hyfsat eniga med S, men ännu mer eniga är de med Vänsterpartiet.

Att datalagringsdirektivet är ett elände råder det inget tvivel om. Däremot finns det all anledning att tvivla på det motstånd som nu manifesteras från olika partiföreträdare från höger till vänster. Inte för att de inte menar det, det gör de säkert. Men för att deras motstånd väger ganska lätt just nu. Och den lättviktigheten kommer att bestå tills efter valet.

För ingenting kan vara lättare än att vara emot datalagringsdirektivet just nu. Det är lika tryggt för de centerpartister som manar till inomallianslig strid som det är för de rödgröna företrädare som vill bråka med S om saken. Efter valet är vi ju i ”ett helt annat läge”.

Regeringen har påpassligt sänt frågan för utredning, vilket Thomas Bodström, en av direktivets upphovsmän, lät arg över i radio häromdagen. Han ville nämligen hellre utreda saken... Åtminstone var det så det lät, men jag kan ha missat någon viktig nyans.

Apropå Bodström så verkar han obehagligt viss om att kunna betvinga såväl MP som V. På sin blogg Bodströmsamhället kommenterar han saken:

”När det gäller frågan om datalagringsdirektivet ska implementerats kommer vi de Rödgröna inte att agera lika handlingsförlamat som den borgerliga regeringen. Vi var överens så sent som för ett par veckor sedan och nu får vi återuppta förhandlingarna. Jag är säker på att vi kommer att hitta en lösning igen.”