Få saker upprör folk mer än fusk och snusk med mat. Det vet journalister, och det vet politiker. Därför stämmer jag lunchträff med Marit Paulsen och Anna Maria Corazza Bildt.
Paulsen gör comeback som FP:s toppkandidat till Europaparlamentet med egen reklamfilm som börjar sändas i TV4 på lördag. Corazza Bildt personvalskampanjar på egen hand efter att ha blivit nedpetad från tredje plats i Moderaternas provval till en åttondeplacering på valsedeln.
Intresset för mat har de dock gemensamt, båda gör matsäkerhet till huvudsak i valet den 7 juni. Fast hur långt ifrån står de varandra egentligen?
I Lurad av laxen – sant och falskt om maten (Brombergs, 2009) driver Marit Paulsen tesen att det endast är genom teknisk utveckling och storskalig effektiv jordbruksindustri som vi kan upprätthålla en produktion av vardagsmat som räcker åt alla. Hon medger över kycklingsalladen att uppvaknandet var plågsamt, men det är den insikten som är huvudskälet till att det alls blev en bok.
I Anna Maria Corazza Bildts Kärleksfullt från Parma (Forum, 2002) är anslaget ett annat. Här känner man hur Parmigiano Reggiano, parmesanosten från hennes hemtrakt, nästan smälter i munnen. I stället för massindustriellt framställd föda är det tillbaka till naturen och det småskaliga och närproducerade som gäller.
Ni som hade hoppats på råkurr blir besvikna. Det tog nämligen inte många tuggor av lunchen innan Paulsen och Corazza Bildt var helt överens om att massproducerad mat kan vara både bra och säker.
Storskaligt har blivit ett skällsord, konstaterar Paulsen aningen uppgivet. Corazza Bildt håller med.
Vad som behövs för att säkra matkvaliten, får jag veta, är framför allt en ständigt pågående innehållskontroll av vad som finns i maten. Marit hänvisar här till EFSA som om den bokstavskombinationen vore den självklaraste saken i världen. Vi talar om den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet som sjösattes 2002 och vars tillkomst kan skrivas på Paulsens pluskonto efter förra gången hon ägnade sig åt långtråkigt harvande i EU-parlamentets jordbruksutskott.
Utläggningen får Anna Maria att gestikulera ivrigt. Hon har som sagt inget emot massproducerad mat men efterlyser bättre balans mellan stor och liten matindustri, och dömer ut matmärkning ”made in-vadå?” som rent ansvarslös.
Ansvaret för bättre spårbarhet, det vill säga möjligheten för konsumenterna att spåra huvudämnena i maten (inte salt och peppar) vilar inte bara på EU:s organ utan också på matproducenterna. Ja, Anna Maria bör ju veta, som småföretagare i branschen.
Genmodifierade livsmedel har länge varit en strid mellan EU och USA, som anser att Europas restriktioner för genimport är ett handelshinder som måste bort. Vad säger kandidaterna om den omtvistade saken?
Ingen låter sig provoceras till ett rakt ja eller nej. Marit lutar sig återigen mot sakkunskapen hos EFSA. Men att det behövs mer forskning är båda rörande överens om.
Lunchen är uppäten och kaffet avklarat. De båda EP-kandidaterna försvinner snart åt varsitt håll på nya kampanjupptåg. En sista fråga hinner jag ställa. Vad hoppas de ha uppnått i Europapolitiken om fem år när det är val till parlamentet i Bryssel igen?
Marit svarar blixtsnabbt att hon hoppas på minskat jordbruksstöd. Detta kostar i dag hisnande 55 miljarder euro, varav 41 pumpas in i medlemsstaternas jordbruk. Bönderna önskar förstås Paulsen dit pepparn växer. Men gissa om världens hungrande skulle kryssa Marit om hon fick EU att satsa om så bara en bråkdel av EU-böndernas gigantiska bidrag på forskning om genteknikens användning i matproduktionen.
Anna Maria lägger inte ribban lägre utan önskar att svenskarnas mentala avstånd till EU har krympt.
Vägen dit skulle alltså gå via säkrare mat, vassare innehållskontroll och störra branschansvar. Marit uppmuntrar sin allianssyster att driva på i det arbetet och lovar att själv hjälpa till.
Ja, vad allt skulle det här paret inte kunna uträtta tillsammans?
