Vad är politikens uppgift och vad är det inte? Det borde vara en självklar utgångspunkt för den politiska diskussionen. Ändå känns det ovant när Kristdemokraterna tar upp frågan om politikens gränser i en proposition inför partiets riksting i början av juli. Men desto mera välkommet.

I propositionen, ”Från den stora staten till det starka samhället”, har de frön som såddes i Göran Hägglunds uppmärksammade tal om verklighetens folk i Almedalen förra året, och rikstingsvalet dessförinnan, skjutit skott ordentligt.

Egentligen är det inte nödvändigtvis en specifikt kristdemokratisk uppgift att peka på problemen med en alltomfattande politisk apparat. Att över huvud taget vilja sätta tydliga gränser för politiken är snarare en ambition som utgör en skiljelinje mellan borgerlig och rödgrön politik.

Samtidigt är det naturligt för ett parti som sedan länge använt begrepp som subsidiaritet och civilsamhälle att resonera kring hur den stora staten står i vägen för samhället. Hur påverkas till exempel vårt eget ansvarstagande om vi vänjer oss vid att någon politisk instans ska gripa in i varje läge av tillvaron?

Det nya är ett Kristdemokraterna som talar i termer av frihetsreformer och som inte alls känns särskilt värdekonservativt, däremot tydligt värdebaserat.

Här finns mycket av de idéer och visioner som alliansbygget ofta saknat, eller åtminstone inte fört fram tillräckligt klart. Arbetslinjen var central för Alliansens framgång i förra valet och kommer att vara central även denna valrörelse. Desto bättre om jobbskatteavdragen utöver att vara ett sätt att få fler i arbete också kan motiveras med att det ger människor mer ekonomisk frihet. Inte bara möjlighet att jobba mer, utan kanske för en del möjlighet att jobba mindre.

Det är kanske i senaste laget att försöka sätta igång en central idépolitisk diskussion i en valrörelse där de konkreta sakfrågorna kommer att få allt större betydelse. Men i bästa fall kan Hägglund få åtminstone en del av debatten att handla om just politikens gränser. Det skulle också göra skiljelinjen mellan de två blocken extra tydlig.

I söndagens Agenda i SVT blev Hägglund gång på gång tillfrågad om han såg det som ett problem om resultatet av partiets familjepolitik blir att föräldrar inte gör jämställda val. När programledaren för säkert tredje gången frågade om det inte är ett problem svarade Hägglund: ”Valfrihet innebär att människor bestämmer själva.”

Det kan låta trivialt men säger mycket om vilken syn man har på vem som ska ha den yttersta makten över familjen – politiker eller människor själva. Eller för att använda en formulering ur propositionen: ”Bör den enskildes val motarbetas om utfallet inte blir det politikerna önskade?”

Den kristdemokratiska partistyrelsen lyfter fram en lång rad områden, utöver familjepolitiken, där ett minskat politiskt inflytande vore välgörande. Mer självständiga skolor och friskolor, större frihet för arbetsmarknadens parter, mindre regler kring bostadsbyggande är bara några exempel.

Framför allt visar Kristdemokraterna att den viktigaste uppgiften för en borgerlig regering är att begränsa politiken. Annars är det, som det brukar heta, bara fantasin som sätter gränser och det vore illa.