Rättegången mot den misstänkte krigsförbrytaren Ratko Mladic återupptogs i måndags, efter att förra veckans episod av illamående visade sig otillräcklig som skäl för ännu ett uppskjutande. Att Mladic inte har hälsan i behåll är uppenbart för en hel värld. Det är just hans bräcklighet som gör hans närvaro i rätten angelägen – liksom det är viktigt att rättegången genomförs snabbt.

Den 11 juli förra veckan var minnesdag för folkmordet i Srebrenica. Den 12 juli samma vecka, dagen efter att ytterligare 520 av Mladics offer begravts, fördes bödeln till akuten där han åtnjöt läkarvård i världsklass. För att göra paradoxen i situationen komplett står offrens anhöriga och vakar över hans bräckliga kropp, i innerlig önskan att han ska leva, åtminstone ett tag till.

Mladic står åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. De bosnienserbiska styrkorna har under hans befäl gjort sig skyldiga till oräkneliga övergrepp mot civilbefolkningen, såsom våldtäkter, mord och tortyr.

Åsynen av inkarnerad ondska bakom en glasbur i form av en patetisk gammal gubbe är lika tillfredsställande som motbjudande. Den är motbjudande för att den i stora kretsar av sympatisörer och likgiltiga väcker medlidande. De som är för unga, för gamla, eller för ointresserade, kan ha svårt att greppa vilken mytisk varelse han ansågs vara på höjden av sin makt. Härskare över liv och död, som alltid valde det senare, ansågs han dessutom vara ett militärt geni. I alla fall av dem som till varje pris, in i det längsta, försökte finna en ursäkt att inte blanda sig i (läs FN, EU, USA etc). Nu vet vi vilken dålig ursäkt det var. De välorganiserade ”elittrupperna” var i själva verket en hord berusade barbarer med en obruten vinstsvit mot civila män, kvinnor och barn.

Denna rättegång handlar om många viktiga saker, varav personen Mladic är den minst viktiga. Offren och deras anhöriga måste få upprättelse, det är första och – om så behövs – enda prioriteten. Ett nödvändigt villkor för detta är en fällande dom för folkmord, varför domstolen måste skipa sin rättvisa innan naturen hinner skipa sin.

Det andra målet måste vara att lägga i dagen vilka individer och strukturer som möjliggjorde hans massmord under kriget, och inte minst den ”semester” han tillbringade i norra Bosnien och Serbien därefter. Sannolikheten är påfallande stor att det rör sig om ungefär samma individer, att de är många, och att de befinner sig på ömse sidor om den öst-bosniska gränsen. Detta är farligt territorium, som det offentliga Serbien och EU-ledarna skyr att beträda. Men beträdas måste det.

Klimatet som rådde bland europeiska politiker vid Mladics tillfångatagande var det av absolut lättnad. Inte av den sort som när man gör en stor ansträngning i ädelt syfte och lyckas, utan som den när man gör något riktigt styggt och kommer undan med det. Den politiska elitens reservationslösa glädje överglänste till och med de drabbade folkens. Det är förvisso bekvämt att se denna rättegång som sista kapitlet i en jobbig historia, varifrån man på en blank sida kan börja skriva på en ny, gladare version.

Serbien har fått en ny president. Hans namn är Tomislav Nikolic. Det tog honom en dag på presidentposten att förneka folkmordet i Srebrenica. ”Det var ett allvarligt krigsbrott som begicks av några serber”, sade han i montenegrinsk tv.

Åklagarna har samlat över en miljon (!) sidor bevismaterial. Brotten är oräkneliga, frågorna många, historien långt ifrån slut.