Kyotoavtalet satte upp höga mål, med stora effekter för den globala ekonomin. Bushs realistiska attityd kan visa sig mer effektiv, både för miljön och ekonomin.
I USA har orkansäsongen börjat, tidigare än i mannaminne. Här hemma svettas vi under en brännhet sol.
Ständigt denna växthuseffekt.
Eller? Insikten växer att det råder en vetenskaplig debatt om huruvida den ökande globala värmen beror på människans bidrag till växthusgaserna. Kanske genomlever vi i stället en naturlig klimatfluktuation. I sådana fall är det ironiskt att George W Bush nyss tycks ha uttalat sitt stöd för den antropogena tolkningen, alltså att förändringen är skapad av oss.
Låt oss säga att det är på det viset. Nästa fråga blir i sådana fall vad vi bör göra åt saken. Sedan Bill Clinton i december 1997 sände miljöaktivisten Al Gore att rädda Kyotoprotokollet har stora delar av västvärlden betraktat Kyoto som enda vägen att gå.

När Bush intog Vita Huset och slog fast att han inte skulle ratificera avtalet, med
argumentet att det innebär alldeles för stora påfrestningar för USA:s ekonomi, blev därför reaktionerna starka.
Från miljörörelsen har man kontrat med att bördan kommer att bli mångdubbelt tyngre i framtiden. Att inte genomdriva Kyotoavtalet vore därför dumt och kortsiktigt.
Men givetvis är det George W Bush som har rätt. Kyoto är i själva verket en av vår tids stora politiska myter.
USA skrev på Kyotoavtalets första led år 1998. Enda skälet att Bill Clinton ödde bläck var att han själv skulle vara ute ur Vita Huset när det blev dags att leva upp till löftet. Senaten röstade ned avtalet enhälligt, bland dem som sade nej fanns John Kerry och Ted Kennedy.
Ratificeringsperioden har inletts och hittills har sju av G8-länderna - med USA som enda undantag - skrivit under. Också nu handlar det om att tillfredsställa opinioner i trygg förvissning om att det inte är på riktigt. Man vet att USA inte kommer att skriva under, så varför inte?

I detta finns det givetvis ett stort mått av hyckleri. Bortsett från USA har G8 och EU prisat Kyotoprotokollet. Utan att bry sig om att följa de begränsningar som de egna kraven innebär. För detta har man hyllats av miljörörelsen.
George W Bush har talat klarspråk och krävt en strategi som fungerar också i verkligheten. För detta har han sågats av miljörörelsen.
Så skönt då att myten Kyoto äntligen håller på att avslöjas.
I slutkommunikén efter G8-mötet i förra veckan understryks att det politiska svaret på hotet om klimatförändring bör vara tekniska innovationer och omställningar. Att sätta västvärlden på energimässig sparbudget i form av Kyotoavtalets tvingande neddragningar nämns knappast som en möjlighet.
Segern för Bushs linje kunde inte vara mer övertygande.
Och segern för världen. För dem som anser att det är viktigt att ta klimatfrågan på allvar samtidigt som u-ländernas utveckling och tillväxt befrämjas är det på sin plats att dra en suck av lättnad.

Om Kyotoavtalet hade fullföljts - vilket får betecknas som ett rent tankeexperiment - skulle det ha inneburit
katastrof för de två miljarder människor som är i behov av en energikrävande industrialisering. En strypt ekonomi bland världens rika länder är det sista som u-länderna behöver.
Bushs plan är ekonomiskt motiverad men kan i slutänden mycket väl bära längre än Kyotoavtalet även när det gäller koldioxiden: också om avtalet hade efterlevts skulle det ha påverkat utsläppen endast marginellt. Bara en stadig tillväxt tillåter den teknikutveckling och energiomställning som minskade utsläpp kräver.
Tony Blair satte Afrika och klimatet högst på agendan inför G8-mötet och Storbritanniens ordförandeskap i EU. Tack vare George W Bush finns det nu hopp om framgång på båda områdena.