Efter fem år av lärarutbildning fick Johan jobb på ett gymnasium. Han gillade elever och kolleger men tyckte att ingångs­lönen var ganska skral. Flera av klass­kompisarna från nian som gäspat sig igenom gymnasieåren men ändå hittat jobb hade till och med bättre betalt. Å andra sidan hade Johan något som de inte kunde stoltsera med: en kvarts miljon­ i studielån.

En årslön på banken, det hade visst någon­ minister talat sig varm för en gång i tiden. Bra idé, tänkte Johan, synd bara att den var så verklighetsfrämmande. Själv hade han en årslön i skulder istället.

Tiden gick och lönen ökade, men inte så rasande mycket. Någon gång gjorde ­Johan ett försök att räkna ut studierna hade gett i avkastning, om man nu bara såg till ekonomin. Men det blev lika ­invecklat som deprimerande, så han lade papperet åt sidan och ordnade med den senaste återbetalningen till CSN istället.

Johan gjorde väl ifrån sig och löneläget på skolan hade krupit upp till en bit över riksgenomsnittet. En dag fick besked om att den nya lönen blev strax över 29000 kronor i månaden, vilket många lärare aldrig når upp till, och när han gått ­igenom lönebeskedet och tagit en titt på Skattverkets hemsida insåg han att något extraordinärt hade skett. Han hade visser­ligen ingen årslön på banken – men han hade blivit höginkomsttagare.

Nu var han till den grad i smöret att stat och kommun inte nöjde sig med en tredjedel av hans inkomst utan ville ha mer än hälften i skatt. I alla fall av det som låg över 28400 kronor/månad. Mer än hälften! Vid fyllda femtio hade Johan nått fram till brytpunkten – och då tro­ligen i mer än ett avseende.

Även Jenny hade rejält med skulder med sig från universitetet men också en examen som civilekonom, och efter några års arbete hade hon bättre betalt än de flesta lärare har i slutlön. Fast nog fick hon slita för pengarna.

På en ”Vi fem”-fråga om fritidsintressen hade ”obetald övertid” varit det ärliga svaret. Det dröjde ofta innan­ hon kom i väg hemåt, och sedan såg kolleger och kunder och chefer till att hon inte behövde känna sig ensam hemma: mobilen surrade, mejlen plingade.

Det var stimulerande med alla projekt och all återkoppling. Men någon gång började hon räkna på hur bra hon egent­ligen tjänade om man tog hänsyn till alla kvälls- och helgtimmar – och till att hon betalade mer än hälften i skatt på marginalen. Snart lade hon papperet åt sidan och ordnade med den senaste återbetalningen till CSN istället.

Ibland var hon bra less på alltsammans. Men så kom den stora chansen till sist, och hon tog den. Hon fick mer ansvar och skulle knappast behöva lägga ner mindre tid, men hon skulle åtminstone få lön för mödan.

Slutsumman var bättre än förut, men hon tyckte att det var något som inte stämde med det nya lönebeskedet. Ända tills hon insåg att den nya månadslönen låg över värnskattegränsen och att det allmänna hade skruvat upp anspråken lite till. Nu gick inte längre 52 procent av en löneökning i skatt; nu var det 57 procent.

Johan och Jenny är produkter av min fantasi, men deras livsvillkor är svensk vardag. Medelklassen sitter i ekonomiskt skruvstäd, och vill man ha en liten för­mögenhet är det bäst att börja med en stor. Att spara sig rik är ett hopplöst projekt även för de flesta som tjänar bra.

Marginalskatterna är bland de högsta i världen och som extra glädjeämne börjar­ de gälla i helt vanliga inkomst­lägen. Av dem som jobbade heltid förra året drabbades 37 procent av statlig ­inkomstskatt och fick behålla mindre än hälften av en extrainkomst. Det kan vara värt att komma ihåg nästa gång det talas om ”statsskatt” och ”höginkomsttagare” i en och samma mening. Var tionde heltids­arbetande är i samma sits som Jenny­ och betalar 57 procent på marginalen.

I mina ögon kan sådana marginalskatter inte försvaras över huvud taget. Hur kan det vara rimligt att en människa inte får behålla ens hälften av den lön hon får för sitt arbete? Men när nu statsskatten är på tapeten retar det mig särskilt att så många saknar känsla för de ansträngningar och den långa resa som ofta har lett fram till den bättre betalningen. Var finns respekten för studiemödan eller osäkerheten vid företagsstarten – för att inte tala om extratimmarna på kontoret, mottagningen eller vid nattlampan i arbets­rummet i källaren? Hur gick det till när borgerliga politiker började tala om vanliga löntagare i medelklassen som om de var födda med guldsked i mun?

Det tog Johan 25 år att komma upp över brytpunkten, men när han till sist kom fram tog det 25 sekunder för staten att skruva upp sina anspråk. Det tog Jenny åratal av studier och slit att nå upp i värnskatteläge, och så ska staten genast ha sex tiondelar i marginalskatt.

Värnskatten måste tas bort och långt fler än i dag måste helt skonas från statlig straffskatt. Det finns många goda skäl: tillväxt­klimatet, drivkrafterna för att läsa och ligga i, konkurrensen mellan länder om ­talangerna. Men det viktigaste skälet är ett annat: dagens­ skattesystem så ­eländigt ogint.