Aftonbladet har påbörjat en artikelserie på kultursidan om ”högerradikalism”. I den första artikeln (28/7) skriver Olle Svenning om Frankrikes president Nicolas Sarkozy och hur en del av hans framgång ska ha berott på att han tagit över en del av åsikter och retorik från Jean Marie Le Pen, Front Nationals ledare. Syftet med artikelserien är enligt Svenning inte att ”förfasa oss”, utan att ”förbereda oss” – en antydan om att samma sak kommer att hända i Sverige.

Mycket av det Svenning skriver om Sarkozy stämmer med vad han gjort och sagt. Han har valt en hårdför hållning mot brott och en tydlig arbetslinje. Samtidigt har han talat om att begränsa invandringen och att stärka den nationella identiteten. Och det är här Svennings resonemang haltar. Det går inte att ta den franska politiska situationen och applicera på svenska förhållanden. I Frankrike finns till exempel ingen liberal politisk tradition, liknande den som kan återfinnas i åtminstone tre av de fyra svenska regeringspartierna. Frankrike brottas också med en diskussion om religion, sekularism och republikens grund som inte finns på motsvarande sätt i Sverige.

Mycket i fransk invandringspolitik kan och bör rätteligen kritiseras. Det gör också den svenska regeringen. Till exempel skrev migrationsminister Tobias Billström på DN Debatt nyligen (24/7) om vikten av att andra EU-länder tar ett större flyktingansvar. Regeringen har också förändrat reglerna för arbetskraftsinvandring, så att det ska bli lättare att komma till Sverige för att arbeta. Så det finns inget som tyder på att franska främlingsfientliga tendenser är att vänta från den svenska ”högern”. Svennings antydan blir bara just en antydan, en guilt by association.

Det är därtill en antydan som bygger på en sammanblandning av begrepp som både är vanlig och oftast medveten. Att kalla nationalister, rasister, xenofober och andra främlingsfientliga för ”höger” eller ”extremhöger” är ett försök att koppla dem till partier som är icke-socialistiska, men inte invandringsfientliga. Höger-vänster-skalan, i den mån den fortfarande har någon relevans, har sedan kriget handlat om synen på ekonomisk frihet och statens storlek. Det är också det som skiljer Alliansen och vänsterpartierna i Sverige åt –inte synen på invandring.