Många såg nog Håkan Juholts avgång som en början snarare än ett slut. Nu, äntligen, skulle man kunna få reda på hur S kunde hamna där de hade hamnat. Men det har ännu inte hänt. Frågan om hur Juholt egentligen kunde bli partiledare för Socialdemokraterna har aldrig varit så långt ifrån ett svar som igår då han intervjuades i P1.

Visst gav Juholt vissa svar. Men framför allt gav han upphov till ännu fler frågor.

Ett exempel är Juholts resonemang om ”klägget i Stockholm” (Juholt tycker för övrigt att ”klägg är ett ganska vackert ord.”). I den juholtska vokabulären syftar uttrycket på den ”smet av makthavare inom media och politik som umgås privat.” Juholt konstaterade att ”de byter tjänster med varandra och kliar varandra på ryggen”, och han ser dem som ett av skälen till att han till slut tvingades avgå.

Men det är ännu höljt i dunkel varför denna sammansvärjning av stockholmare skulle ha valt ut just Håkan Juholt till sitt offer. Varför har andra socialdemokratiska toppar inte drabbats lika hårt av konspirationen? För att Juholt är född utanför Stockholms innerstad? För att hans pappa ”bara” var kommunalråd?

Men Juholts förhållande till partiet är uppenbarligen inte någonting som enkelt låter sig förklaras. Samtidigt som han (om än i väl förtäckta ordalag) skyller en stor del av sitt misslyckande på krafter inom rörelsen, förblir han osvikligt lojal.

I intervjun konstaterade han att ingen fanns där för att skydda honom när de hårda vindarna blåste – ”varje kula träffade mig”. Ingen, inte ens partisekreteraren Carin Jämtin, ville gå ut och sätta ned foten mot ”drevet” och säga att nog är nog. ”Det fanns naturligtvis de som tyckte genuint illa om mig”, sade Juholt. ”Jag var den socialdemokratiska organisationens kandidat, inte maktens kandidat.” Och bara det faktum att Juholt valde att göra intervjun samtidigt som partiet presenterade tunga förslag ur sin kommande budgetmotion är ju en form av pik.

I nästa andetag var det ändå som om bitterheten aldrig funnits. Alla, även de som satte de sista spikarna i Juholts partiledarkarriär beskrevs som genomgående goda och skickliga socialdemokrater. Juholt hade inte ett ont ord att säga om dem som i slutänden tvingade honom att lämna partiledarposten genom att vägra att uttala sitt förtroende för honom. ”Jag är en lagspelare.”

På frågan om framtiden var svaret: ”Jag kan tänka mig i stort sett vad som helst där jag tjänar mitt parti.” Och det är väl just vad Juholt försökte göra, genom hela intervjun. Utfrågaren Tomas Ramberg citerade från den nya boken Håkan Juholt – Utmanaren av Fredrik Loberg (ETC förlag) att Juholt skulle planerat att slänga ut Sven-Erik Österberg ur partiledningen ”med huvudet före”. Juholt gav sin egen version av det klassiska erbjudandet som inte går att motstå när han kontrar med att man ”självklart hade resonerat om kompletterande arbetsuppgifter”. Ändå är Österberg en ”skicklig, kunnig, duktig socialdemokrat.” Och så vidare.

I Juholts värld är alltså S ett parti fyllt av ondsinta konspirationer. Samtidigt tycks de flesta av partiets toppar helt sakna fel och brister. Det går fortfarande inte ihop.