I april är det 30 år sedan Robert Mugabe blev det självständiga Zimbabwes första premiärminister. Då var landet relativt välmående, men sedan dess har utvecklingen istället präglats av folkmord, förtryck och fattigdom.
Det zimbabwiska vanstyret borde tjäna som ett avskräckande exempel över hela kontinenten. Ändå tycks grannlandet Sydafrika nu vara inne på ett delvis liknande spår. En jordreform pågår sedan tidigare i Sydafrika som brottas med dilemmat hur de som drabbades under apartheidregimen ska kompenseras. Men att dela ut marken, eller vilket nu föreslås, förstatliga den, riskerar istället att drabba de fattigaste.
Det var i början av 2000-talet som Mugabe inledde konfiskationen av jordbruk som ägdes av vita. Många av farmerna plundrades på sina tillgångar för att därefter lämnas vind för våg och är än idag obrukade. Jordbrukets produktion har minskat med två tredjedelar på bara tio år.
En gång var Zimbabwe en av Afrikas största matexportörer, i år beräknas en femtedel av landets befolkning behöva livsmedelsbistånd.
När marken inte längre brukades fick det också andra konsekvenser. De som tidigare hade arbetat i jordbruken förlorade sin försörjning; tillgången på råvaror till tillverkningsindustrin minskade och banksektorn påverkades negativt när marken inte längre kunde användas som ekonomisk säkerhet. Dessutom var det i stor utsträckning makteliten och Mugabes släktingar som gynnades, inte några fattiga bönder.
Mot den bakgrunden kan det alltså tyckas obegripligt att Sydafrika överväger att helt avskaffa äganderätten till land. Istället ska all mark bli en ”nationell tillgång” som arrenderas ut. Utan äganderätt minskar möjligheten att skaffa kapital för att göra investeringar, vilket leder till att jordbruket blir ineffektivt och ger dålig avkastning.
Dessutom gör det bönderna mindre självständiga och mer beroende av politiska beslut. Risken för så kallad klientelism, där egna etniska eller väljargrupper gynnas, är uppenbar när arrenden ska delas ut.
Liksom risken för korruption, som redan är ett problem i Sydafrika. Ett aktuellt exempel som uppmärksammats också i Sverige är Julius Malema, ordföranden i ANC:s ungdomsförbund, vars omtalade luxuösa livsstil finansieras av lönsamma statliga kontrakt som hans företag har tillskansat sig.
Men det är inte bara Sydafrika som borde dra lärdom av de zimbabwiska jordreformerna. Mugabe har få anhängare i Sverige idag – annat var det i början av 1980-talet – men det finns fortfarande en naiv syn både på jordreformernas välsignelse och på att politiker som säger att de vill folkets bästa verkligen vill det. Så är det inte alltid. Erfarenheterna från Zimbabwe förskräcker.
