O'zapft is. Med det sedvanliga utropet om att öltunnan hade öppnats invigdes i lördags årets upplaga av Oktoberfesten i München. Söndagen var dagen efter. Delstatsvalen i Sachsen och Brandenburg blev en påminnelse om att för Tysklands del är festen över. Valen resulterade i stora framgångar för populistpartier till vänster och höger om den allfarväg som främst representeras av de två stora i tysk politik: socialdemokrater och kristdemokrater.
I Sachsen fick det främlingsfientliga Tysklands nationaldemokratiska parti (NPD) nio procent av rösterna, nästan lika mycket som socialdemokraterna. I Brandenburg erhöll den tyska folkunionen (DVU) sex procent av rösterna och får därmed möjlighet vifta med samma fana i delstatsparlamentet där. På andra sidan gick det reformerade kommunistpartiet PDS framåt och är numera det nästa största i Brandenburg.
Valresultatet betyder inte att alla kranar har öppnats i tysk politik, men det är en påminnelse om att det enade Tyskland fortfarande är delat.
Att så är fallet kan t ex avläsas i lägre frekvens i det gamla DDR av det som folk i allmänhet tycker är bra (typ arbetstillfällen) och högre frekvens av motsatsen (typ främlingsfientliga dåd).
Högerextremister har kommit och gått i tysk efterkrigstida politik. PSD verkar dock att ha etablerat sig som en konstant (om än av varierande storlek) på ett sätt som motsvarar det gamla kommunistpartiet i Sverige. Det som nu är med och regerar landet.
Den viktigaste förklaringen till att väljare tog sin tillflykt till den politiska periferin är upprördheten över förbundskansler Gerhard Schröders Agenda 2000 i allmänhet och särskilt mot det s k Hartz IV-förslaget som gör tillvaron som arbetslös besvärligare. Reformerna har lämnat en populistisk nisch ledig i politiken som extrempartierna tagit och som nu har växlats in i valframgångar.
Det valvinnande budskapet i sig är dock inte mer (eller mindre) extremt än att det var Schröders eget för några år sedan, vilket är en illustration så god som någon av avigsidorna med att mörka i politiken. Förr eller senare hinns även den mest snabbpratande politiker upp av verkligheten. Tyskland har kommit till en punkt där också socialdemokraterna har tvingats tala om att det inte finns någon återvändo. Reformer är ett måste. Inom offentlig sektor, arbetslivet, näringslivet.
Ingenstans är måstet tydligare än i de proteströstande delarna av det enade Tyskland: i mötet mellan Stasi och den västtyska välfärdsstaten förenades det sämsta av två världar. Muren försvann, men när det gamla DDR omfamnades med västtysk välfärd, arbetslagstiftning och löneläge skapades ett utvecklingshinder, som har bidragit till att det gamla DDR lever kvar i det nya Tyskland.
Det goda blev det bästas fiende när kostnadsläget gjorde lågproduktiva industrier konkurrenslösa - samtidigt som den kommunistiska mentaliteten att varken ta ansvar eller egna initiativ förstärktes av den offentliga snällismen.
