Sifos marsmätning, som SvD publicerar idag, beskriver opinionsläget ett halvår före valet. Utgångsläget är jämnt och valutgången ytterst oviss.
Från januari till februari smälte skillnaden mellan blocken ihop från 10,3 till 3,4 procentenheter. Från februari till mars märks ingen fortsatt förändring. Skillnaden vidgas något till 5,0 procentenheter men alla förändringar för enskilda partier ligger denna gång inom den statistiska felmarginalen. Den intensiva Rut-debatten har inte fått samma genomslag som januaris kraftmätningar mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.
Valkampen kommer i hög grad att skildras som en tvekamp mellan två block och två statsministerkandidater. Men varken Alliansen eller De rödgröna har löpt linan ut och formaliserat sitt samarbete, så til syvende og sidst kommer väljarna att rösta på parti och inte på block. Låt oss därför ta en ta titt på hela startfältet, parti för parti, inför den låååånga valrörelse som väntar.
Socialdemokraterna får 34,0 procent av väljarstödet i mars. Det kan man omöjligen vara nöjd med. 2006 gjorde partiet sitt sämsta resultat sedan Eldkvarn brann med 34,9 procent, och nu ligger man sämre till trots att partiledaren är oppositionsledare och arbetslösheten har stuckit iväg.
Mona Sahlin har svårt med förtroendet men partiets personproblem är långt mycket större än så. Sällan har S gått till val med en så tunn högsta ledning – finns det någon utöver Sven-Erik Österberg som känns riktigt solid? – och den en gång så fruktade maktapparaten LO är en skugga av sitt forna jag. Vem är rädd för Wanja Lundby-Wedin?
Moderaterna får starka 30,8 procent. Det är en blandad välsignelse. Man gläds förstås åt att förtroendet för Reinfeldt, Borg och regeringsdugligheten ger goda resultat redan innan valrörelsen fått upp farten och det rödgröna alternativet börjat granskas lika intensivt som regeringspolitiken. Samtidigt är obalansen mellan M och de andra tre i koalitionen en ständig källa till huvudvärk.
Känner jag partivärlden rätt är många i M beredda att uthärda smärtan, men de ledande kamraterna är medvetna om att fortsatt framgång kan leda till förlust.
Vad göra? Klanta sig avsiktligt? Nej, så blir det knappast (även om jag snuddade vid tanken när jag hörde om de Littorinska praktikplatserna). Däremot kan det vara bra med mer gemensamt kampanjande under märket Alliansen. I morgon håller också de fyra partisekreterarna en pressträff för att berätta hur planerna ser ut på den fronten.
Miljöpartiet gör lysande ifrån sig och når 10,6 procent. Man har hamnat i en perfekt position som modern, grönskön och oideologisk mittenkraft med regeringen till höger och partierna med rötter i socialismen till vänster.
Njut så länge det varar! MP gör nog bättre ifrån sig i år än 2006. Det sörjer om inte annat den socialdemokratiska svagheten för. Men så småningom blir det dags för den granskning som MP hittills har lyckats charma sig runt. Då blir det klart för fler att partiet har övergivit den gröna skatteväxlingen till förmån för grön skattehöjning, och då ökar medvetenheten om att en röst på Maria Wetterstrand är en röst för vänsterpartister i regeringen.
Folkpartiet går bäst av regeringens små partier med 5,9 procent. Jan Björklund möter väljarna för första gången som partiledare, och FP har jobbat hårt och strategiskt på att ta hand om tunga sakfrågor med borgerlig profil. Skola, energi och försvar är ingen dålig portfölj. Man har god chans att klara 2006 års siffror.
Vänsterpartiet, med 5,6 procent, har en urstark förhandlingsposition. Kliver de av De rödgröna är det kört för Sahlin. Men det är inte som kompromissande partner som V kan få ökat väljarstöd.
Centern har det motigt. Den tappra kampen för företagande ger bara 4,7 procent i mars. Dagordningen tycks ha blivit för smal. Men det kan vända om man orkar hålla kursen. I en valrörelse som riskerar att bli en statistisk sluggerfest måste det rimligen uppstå ett sug efter borgerliga värderingar.
Kristdemokraterna hamnar åter under fyra procent (3,8) men har sett faran i vitögat så många gånger att man knappast provoceras till panik. Däremot saknas fortfarande ett riktigt bra svar på frågan: ”Varför stödja just KD?”
Ja, vad kan göra partiet unikt? Kanske känslan för rättvisa. För dem som jobbar hårt. För dem som tar ansvar. För dem som blir utsatta för brott.
Sverigedemokraterna får 3,8 procent i mars. Sedan en tid har jag slutat tro att de kommer in i riksdagen. Regeringsfrågan blir valets verkligt stora fråga, och den som röstar på ett parti utanför blocken ställer sig vid sidan om det stora avgörandet.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
