Tidningen Metro hade igår rubriken ”Politiker rasar mot balkonger”. Jag är övertygad om att vi var många i tunnelbanevagnen som önskade att det vore tvärtom.

I glappet mellan makthavare och medborgare frodas ett sentiment som många avfärdar som lågt, men förutan vilket vare sig skämtteckningar, kvällspress eller Göteborg skulle vara vad de är. Den som skickligt spelar på detta kan ofta avfärdas som populist, men fyller också ibland funktionen av sanningssägande slav på trögskallarnas triumfvagn.

I Aftonbladets och Strix televisions webb-tv 200 sekunder har Robert Aschberg dragit brallorna av våra riksdagsledamöter. I ett fall var girigheten måltavla, då en inbjudan med utförlig meny lockade gratisätande förtroendevalda till ett fiktivt PR-jippo. Nyligen gisslades lättjan, då en påhittad lobbyistorganisation lyckades få sin propaganda, med sakfel och allt, accepterad som socialdemokratisk motionstext till riksdagen.

Aschbergs journalistik hade inte sett ut som den gör utan den amerikanske filmaren Michael Moore, som i serien TV Nation i början av 1990-talet förnyade tilltalet i samhällsjournalistiken. Istället för att beskriva en företeelse med djupt veckad panna kunde man nu iscensätta ett skeende med satirisk glimt i ögat.

Greppet är tacksamt för opinionsbildning. När Moore stod på topp i karriären förorsakade hans filmer, som Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11, stor oro i marknadsliberala kretsar. Hur argumentera mot en demagog som med skrattet och överhetstrotset får tittarna att svälja socialistiska budskap rakt av?

Moores Capitalism: a love story, som har biopremiär nästa fredag, kommer inte att ha den effekten. På förhandsvisningen hördes enbart spridda skratt. Och då kändes budskapet (att kapitalet bör ”demokratiseras” och att arbetarna ska erövra produktionsmedlen) måttligt intressant. Vad som tidigare framstod som lustfyllt överhetstrots blottas som naket demokratiförakt.