Måndagens 298:e avsnitt av den europeiska samproduktionen Skuld i vår tid bjöd på olika stämningslägen i de olika parallellhandlingarna. Det var laddat i Aten, en smula lugnande i Paris och riktigt trevligt i Rom.
I Aten kämpar regeringen Papademos för att hålla näsan över Egeiska havets yta. Dels måste Grekland komma i mål i sina förhandlingar om skuldnedskrivning med privata långivare. Dels är företrädare för trojkan ECB, EU, IMF på ingång för att nagelfara reformarbetet. Det krävs såväl en överenskommelse som en gillande nick från inspektörerna för att nästa utbetalning av stödlån ska ske.
Pressen är stor – men detsamma gäller EU:s ovilja att sätta Grekland i konkurs. Ekonomiska och politiska överväganden flätas in i varandra, och det enda som är riktigt säkert är att Grekland förr eller senare får ställa in betalningarna ifall inte landets skulder skrivs ned.
I Paris har man ägnat helgen åt att rasa mot Standard & Poor's efter att det amerikanska ratinginstitutet sänkt Frankrikes kreditbetyg. Det tycks dock främst handla om sårad politisk stolthet. Penningmarknaden tog beskedet med en axelryckning och köpte i går statspapper till aningen lägre räntor än senast.
Frankrikes problem är inte kreditbetyget utan det stundande presidentvalet. Kampanjandet kan lätt locka president Sarkozy bort från den smala vägen eller, ännu värre, leda till att Socialistpartiets François Hollande tar över, vilket skulle ge Frankrike ett styre som ännu mindre än det nuvarande förstår sig på vikten av att hålla den europeiska ekonomin öppen och statsfinanserna i schack.
Glädjebudet denna glåmiga måndag kom från Italien, som på kort tid utvecklats från odygdspåse till mönstergosse. Premiärminister Mario Monti har fått gehör för ett budgetpaket och nu stundar något svårare men också bättre: ett knippe reformer för liberalisering och ökad utvecklingskraft.
Italien behöver avreglering lika mycket som Grekland behöver kontanter. Där finns gott om privat kapital och en sektor med välskötta, medelstora företag, men sektorn är för liten och företagen för små. Tillväxten har hindrats av byråkrati, korruption och en snårskog av licenser och skråprivilegier, och det måste röjas i denna djungel för att ekonomin ska kunna blomstra. Monti tar sig an mäktiga intressen och kommer inte att få det lätt, men han går fram längs rätt väg och bör tjäna som förebild för Europa.
Monti har varit EU-kommissionär för konkurrens och inre marknad och förstår att Europa måste göra två saker samtidigt: få kontroll på statsfinanserna och främja tillväxt. Redan i den rapport om fördjupning av den inre marknaden som han skrev till kommissionen 2010 konstaterar han att stimulanser knappast kan komma från pressade statsbudgetar utan att en öppnare inre marknad är den bästa möjligheten. Det gäller nu som då. Men samma sorts reformer för konkurrens, förnyelse och utveckling behöver initieras även i alla EU:s huvudstäder.
