I början av veckan kollapsade förhandlingarna i WTO:s Doharunda. Det ­kommer att ta månader, kanske år, innan de kan återupptas. EU kommer nu att behålla sina tullmurar på jordbruksvaror från tredje världen, och USA ­kommer fortsätta att subventionera inhemskt jordbruk.
”Det här betyder att möjlig­heten för uppemot 100 miljoner människor att få en dräglig ­levnadsstandard i u-världen riskerar att spolieras”, sade närings­minister Thomas Östros besviket. ”Det riskerar även att drabba hela världsekonomin och därmed ­också Sverige.”
En överenskommelse hade varit en bra affär för alla parter; såväl öst som väst, nord som syd. Fortsatta handelsrestriktioner håller fattiga bönder utanför Europas och USA:s marknader, samtidigt som europeiska och amerikanska konsumenter tvingas betala högre priser.
Östros skyller, precis som EU:s ­handelskommissionär Peter Mandelson på USA. Andra bedömare, till exempel Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster, menar att skulden är EU:s: ”EU är mer protektionistiskt i de här sammanhangen än USA, i synnerhet när det gäller jordbruksstödet.”
Hur det än är med skuldfrågan kommer kollapsen att få allvarliga konsekvenser.

För enskilda parter är dock inte spelet över. Det går fortfarande att nå målen om såväl bättre möjligheter för företag och billigare produkter för konsumenterna som fattigdomsbekämpning och bättre förutsättningar för jordbrukare i tredje världen.
Den amerikanska tankesmedjan Cato Institute, som länge befarat att förhandlingarna skulle gå på grund, ­publicerade nyligen en rapport om hur USA kan nå dessa mål även utan nytt WTO-avtal: Leading the way – how US trade policy can overcome Dohas failings.
Lösningen är unilateral liberalisering. ”Genom att villkora ökad tillgång till ­deras egna marknader med motsvarande tillgång till andras”, skriver rapportför­fattaren Daniel Ikenson, ”visar förhandlarna förakt för den ovedersägliga sanningen att det är välgörande att sänka sina egna tullmurar alldeles oavsett om andra öppnar sina.”
Tullar och kvoter är inte tillgångar som endast bör överges i utbyte mot liknande tillmötesgåenden från andra, utan belastningar som minskar landets konkurrenskraft och slår hårdast mot dem som har det sämst.

Multilaterala överenskommelser är att ­föredra, eftersom de positiva effekterna kommer många fler till del. 149 länder hade omfattats av WTO- överenskommelsen om den hade gått i lås, och fattiga jordbrukare hade fått bättre tillgång till såväl den amerikanska marknaden som den europeiska. Men att andra länder vägrar montera ned sina handelshinder är inget skäl för att behålla våra egna.
Deras hinder är naturligtvis lika skad­liga som våra men, som den franske ­ekonomen Frédéric Bastiat uttryckt ­saken, att andra har otillgängliga kuster är inget argument för att välta stenblock i våra hamnar.
Unilateral frihandel är dessvärre inget alternativ för Sverige – genom EU-medlemskapet är vi bundna till en stor, komplicerad härva tullar och kvoter. Men EU skulle kunna – och borde – montera ned sina tullar och ensidigt släppa handeln fri, alldeles oavsett om USA har för avsikt att göra detsamma.
Om USA envisas med sin protektionism skulle det rentav vara en gyllene möjlighet att få fart på Lissabonagendan, EU:s ambitiösa mål att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ­ekonomi till 2015. Hittills går det ju inget vidare.
Unilateral, europeisk frihandel är ­naturligtvis en fåfäng dröm. EU kommer, med eller utan Lissabonagenda, att fortsätta prioritera små, högljudda särintressen framför en dynamisk, väl fungerande ekonomi.