Nordkoreas propagandaapparat går för högtryck på temat Kim Jong-Un. Den glorifierande tv-dokumentären från förra veckan var bara början. Framöver kan vi vänta oss tjocka hjältebiografier, ännu fler anekdoter om stordåd, och säkert också nyskrivna musikstycken – utöver det som redan komponerats till den nya ledarens ära.

Så långt är Kim Jong-Uns maktövertagande möjligt att följa utifrån. Spelet i de slutna korridorerna i Pyongyang är å andra sidan fullständigt höljt i dunkel. Det har spekulerats hej vilt kring personstrider mellan olika maktfalanger, men om sådant kan omvärlden aldrig få trovärdig information samtidigt som händelserna utspelar sig. För en bild av hur politisk makt befästs i Nordkorea är det mer givande att blicka bakåt, ty mönstret upprepar sig.

Vi börjar i augusti 1956. Då höll Arbetarpartiets centralkommitté ett möte där representanter för två falanger inom partiet kritiserade Kim Il-Sungs alltmer personcentrerade styre. Den typen av offentlig kritik skulle aldrig kunna förekomma i dagens Nordkorea, av lätt insedda skäl.

Kim Il-Sung svarade med att slå skoningslöst mot både verkliga och misstänkta motståndare. Alla som kunde tänkas hota hans makt försvann på mer eller mindre mystiska vis, ofta tillsammans med sina familjer. (Det var under denna tid som landets arbetsläger upprättades.) Vissa råkade ut för politiskt orkestrerade rättegångar och tvingades erkänna att de var amerikanska spioner, för att sedan hängas.

Vidare till nästa generation. I oktober 1992, redan innan Kim Jong-Il formellt blivit Nordkoreas ledare, ska han ha beordrat avrättningen av 20 officerare som tränats i Sovjetunionen. Detta för att säkra sin egen kontroll över militären. Tre år senare avrättades ett okänt antal militära och politiska makthavare efter anklagelser om ekonomisk försnillning.

Sådan är den politiska vardagen i Nordkorea. I maj 2010 dog en motståndare till Kim Jong-Ils mäktige brorson Jang Song-taek i en mycket märklig bilkrasch, vilket fick flera analytiker här i Seoul att höja på ögonbrynen. Bilolyckor är inte precis en vanlig dödsorsak i landet, som är känt för sina tomma vägar. I april samma år dog en höjdare inom Nordkoreas äldre politiska garde av en plötslig hjärtattack. Det vore inte förvånande om fler plötsliga dödsfall och försvinnanden inträffade i gruppen – mycket pekar på att Nordkoreas äldre politikergeneration är på väg att tryckas ut till förmån för en yngre, med starkare band till Kim Jong-Un.

Många ser Nordkoreas ledarskap som inkompetent, och visst är Kim Jong-Il en tacksam figur att driva med. Men det är allt annat än dumma människor som sitter på makten i Pyongyang. Deras mål är inte i första hand ekonomisk framgång eller modernisering. Det viktigaste är nationens självständighet och den egna regimens överlevnad. I detta spel var Kim Il-Sung en mästare och Kim Jong-Il mycket duktig. Förmågan tycks gå i arv, och nu har den tredje generationen tagit över.

Benjamin Katzeff Silberstein är Koreakännare och för tillfället bosatt i Seoul. benjamin.katzeff@svd.se