Erkännande efter erkännande i mordfall efter mordfall. Det ena dådet till synes mer obehagligt än det andra. Så lärde vi känna ”Nordens värste seriemördare”, monstret Thomas Quick, som möjligen är skyldig till så många som tjugo olika brott.

Men var fanns beläggen? Och ibland: var fanns offren? Det enda som med säkerhet placerade Quick på de olika brottsplatserna var hans egna berättelser, som vuxit fram under psykoterapeutiska sessioner på Säters sjukhus. Ändå dömdes han för åtta mord, däribland på den israeliske turisten Yenon Levi i Dalarna sommaren 1988. Den domen ska nu prövas igen, efter att hovrätten igår beviljade Quick resning. Han har under en period tagit tillbaka bekännelser.

Resningsverktyget ska användas med återhållsamhet. Men nu tycks det verkligen vara rimligt. Det finns goda skäl att ifrågasätta om Quick är skyldig.

Initiativet verkar inte sällan ha tagits av personalen på Säter, inte av Quick. Sjukhuset genomförde till exempel egna rekonstruktioner innan man på allvar tog kontakt med polisen. En terapeut har berättat om hur de tillsammans närmat sig ”bortträngda minnen”. Detta i linje med en psykodynamisk terapi som går ut på att blottlägga upplevelser och minnen som patienten inte visste fanns där. I Quicks fall har de legat till grund för fällande domar.

Rättsväsendet, och då inte bara åklagare utan även Quicks egen försvarsadvokat, har drivit på för att döma honom utan någon annan stark bevisning. Såväl tekniska bevis som trovärdiga vittnesmål har saknats. Enligt TT redovisades inte i målet Levi ett läkarutlåtande om överensstämmelsen mellan Quicks historia och offrets skador.

Varför det kunde bli så här, och motiven till att flera olika krafter strålade samman för att misstänkliggöra Quick på vad som ser ut som lösa grunder, kan man endast spekulera i. Hur det än är med detta har han rätt till ny rättegång, kanske inte bara i ett fall.