Mona Sahlin på S-dagen.
Foto: Scanpix
En aspirerande statsminister måste vara större och starkare än så. Det förstår Sahlin och hon ska ha heder av att hon inte tar på sig den offerkofta som många av hennes egna nu vill hänga på henne. Den klädnaden hade hon bara förlorat på.
Det nya budskap som levererades i går var att Sahlin vill ha utbyggda öppettider i barnomsorgen. En halv miljard från staten ska, tillsammans med en mötande halva från kommunerna, gå till 30 timmars barnomsorg åt även arbetslösa och föräldralediga. Sahlin menade att alla barn måste få tillgång till pedagogiken i förskolan och betonade att man inte bör straffa barn somfår ett syskon eller vars föräldrar blir arbetslösa.
Mot detta förslag ställde Sahlin vårdnadsbidraget. Det är egentligen enfalsk konfliktlinje. Vårdnadsbidraget är ett sätt att möjliggöra flera valoch står inte i motsättning till Sahlins önskemål. Mer intressant är i så fall hennes syn på timmarna i förskolan som en pedagogisk rättighet. Enligt Sahlin får ett barn, som är hemma lite oftare med sin förälder och sitt nytillkomna syskon, alltså ”sämre förutsättningar”. Det låter som om hem är riktigt farliga ställen…
Frånsett detta är utspelet klassiskt valfläsk. Det kostar inte överdrivet mycket och det kan tilltala breda väljargrupper. Inte heller lär Sahlin få det svårt att övertyga sina samarbetspartners.
Men är det den stora vändningen för S-ledaren? Knappast. Fortfarande framstår socialdemokratin i denna valrörelse som fladdrig och oklar. På Donners plats
tidigare under dagen utspelade sig ett smått bisarrt torgmöte med Mona Sahlin, Margot Wallström och nyligen avhoppade Solveig Ternström som huvudpersoner.
– Mona, Margot och Maria... jag älskar bokstaven M! Som i mor! utbrast Ternström och förklarade att hon absolut ville ha Mona Sahlin som statsminister.
Det är en sak att S lockat till sig Ternström efter hennes avhopp. Det kan vara en smart munsbit åt konfliktlystna medier. Men är det smart av S-ledaren att stå på ett torg med en hängiven linje tre förespråkare vars syn på kärnkraften aldrig liknat den socialdemokratiska? Tveksamt.
Att Sahlin och De rödgröna vill vinna valet är uppenbart. De har levererat besked om såväl skolpolitiken som delar av vårdpolitikens inriktning under veckan – och ytterligare ett ska komma i dag. Men något krampaktigtvilar över enigheterna. Ta till exempel den skolpolitiska överenskommelsen där Sahlin har tvingat MP och V på knä i betygsfrågan. Ur borgerlig synvinkel är det förstås ett fall framåt. Men om man betänker att Sahlin var tvungen att peka med hela handen för att fösa sitt eget parti i exakt samma riktning så är det svårt att inte fråga sig: Vem inom De rödgröna är egentligen för den egna skolpolitiken? Gör man det för att man vill, eller bara för att man vill vinna val?
