I motion D29 yrkas ”att Socialdemokraterna ska verka för att Sverige ska ha en jämställd skidsport där kvinnor och män åker lika långt.” Men det är inte i enskilda tokroligheter som den som Mona Sahlins problem ligger.

I fem dagar från den 28 oktober håller Socialdemokraterna sin 36:e ordinarie partikongress på Stockholmsmässan i Älvsjö. 350 ombud från 26 distrikt ska behandla de politiska riktlinjer som partiets rådslag och partistyrelsen vaskat fram, samt de 1107 motioner som inkommit.

Evenemanget har döpts till Jobbkongressen. Det torde mer vara ett utslag för PR-tänkande än ett faktiskt åtagande. År 2004 ledde ju Göran Persson vad som kallades Tillväxtkongressen utan synliga avtryck i vare sig politik eller ekonomi.

Den så kallade Jobbkongressens huvudsakliga syfte är att förankra den förändringsprocess Mona Sahlin genomdrivit sedan hon valdes till partiordförande. Fyra rådslag inom områdena jobb, välfärd, klimat och utrikesfrågor har på Sahlins initiativ arbetat fram nya (nåja) politiska målsättningar som ska anpassa socialdemokratin till den nya verkligheten, så att partiet inte står med svar på förra seklets frågor istället för IT-samhällets.

Kongressen blir således inte bara ett mått på Mona Sahlins popularitet i den egna rörelsen eller en kraftsamling inför den stundande valrörelsen, utan fastställer också vilket mandat Sahlin har att förnya Socialdemokraterna. Om kongressen sluter upp som en man bakom rådslagens föreslagna politiska riktlinjer och stödjer partistyrelsens rekommendationer fullt ut, så har Sahlin partiets fulla förtroende. Hon kan då styra efter eget huvud.

Men om partiet tvärtom visar splittring är Sahlins mandat för förnyelsepolitiken svagt. Då löper hon risk att se sina egna förslag underminerade av de egna. Det påverkar både den egna politiken och hur samarbetet med andra ser ut. I förhandlingarna med koalitionskamraterna kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet komma ut betydligt starkare om de kan visa på att partiet ligger närmare dem än den förhandlingsposition Sahlin intagit.För alla som vill se ett förnyat parti, som kliver bort från bruksmentalitet och betongsosseri och in i samtiden, är det illavarslande att läsa motionerna till kongressen.

När det gäller den ekonomiska politiken ifrågasätter åtskilliga hela det ekonomiska ramverket. De förespråkar vidare löntagarfonder, yrkar på införandet av Tobinskatt, kräver jobbskatteavdragets fulla avskaffande samt önskar progressiv bolagsskatt.

I jobbpolitiken vill man att facket ska ha yttranderätt över praktikplatser, slopa undantagsregeln för två arbetstagare i LAS, ha möjlighet att förbjuda anlitandet av bemanningsföretag, ha lag om rätt till heltid men också utreda förkortad arbetstid samt ha betydligt högre ersättningsnivåer i a-kassan än 80 procent.

På välfärdsområdet är motståndet mot privata lösningar kompakt.

Och så vidare.

Igår förklarade Lars Ohly att han nu kan tänka sig en bred gemensam valplattform med S och MP, och inte som tidigare ett manifest med några få punkter. Det är begripligt. Mycket talar tyvärr för att han kan få Sahlin långt åt vänster med hjälp av sparkarna från hennes eget fotfolk.