Det måste vara med blandade känslor som Mona Sahlin blickar tillbaks på förra gången Sverige drabbades av en rejäl ekonomisk kris. Även då var det borgerlig regering, ledd av Carl Bildt. Mona Sahlin var Socialdemokraternas partisekreterare och kunde se missnöjet växa för varje gång en borgerlig minister visade sig i tv. Sahlin deltog aktivt i de blocköverskridande krisuppgörelserna och när valet 1994 närmade sig framstod hon och hennes partiledare Ingvar Carlsson som under av regeringsduglighet och ansvarstagande.
Opinionsmätningarna på våren 1994 visade entydigt att regeringen Bildt var chanslös. I Sifo nådde Socialdemokraterna egen majoritet. I såväl maj, juni som juli månads mätningar svarade 50,4 procent av de tillfrågade att de skulle rösta socialdemokratiskt. De fyra borgerliga nådde inte ens 40 procent tillsammans.
Efter valet kunde Socialdemokraterna bilda egen regering med 45,5 procent av rösterna.
Sexton år senare står Mona Sahlin inför snarlika grundförutsättningar. En moderatledd borgerlig fyrpartiregering, en ekonomisk kris. Ja, till och med Carl Bildt är likadan.
Men Synovates opinionsmätning igår understryker att något ändå har hänt. Alliansen går fram med 5,2 procentenheter till 48,3 procent. Därmed passeras De rödgröna som backar till 46,5. Fredrik Reinfeldts moderater får nu 31,8 procent (en statistiskt säker ökning med 3 procentenheter) medan Mona Sahlins socialdemokrater får 32,5 procent. Det är bara en hårsmåns ledning över Moderaterna. Anledningen att De rödgröna överhuvudtaget är med i matchen är Miljöpartiet, som backar men ännu har 8,8 procent.
Bland väljarna från de tre storstadsområdena är Moderaterna nu dubbelt så stora som Socialdemokraterna. ”För en månad sen var de i stort sett jämnstora” konstaterar Sydsvenskan.
Den stora svingen i just denna mätning har sin förklaring. ”Den rödgröna politiken har tydliggjorts”, säger mätföretagets opinionsanalytiker Nicklas Källebring lakoniskt i Dagens Nyheter.
Alliansen har förstås klarat krisen bättre än regeringen Bildt. Men den långsiktiga trenden vittnar om en större förändring. Något har hänt på dessa sexton år.
De kontokortsskandaler som idag kallas Tobleroneaffären skadade visserligen förtroendet för Mona Sahlin när det begav sig, men det stora raset för socialdemokratin kan inte härledas dit.
Faktum är snarare att Mona Sahlin inte alls bör lastas. Hon råkar bara ha den otacksamma uppgiften att leda ett parti i nedgång. Att Socialdemokraterna idag inte kan locka väljare ens efter en finanskris beror inte på henne – det gick ju bra 1994.
Det är den socialdemokratiska eran som är slut, inte Sahlin.
