ed början 2011 ska Sverige dra sig Afghanistan, om De rödgröna vinner riksdagsvalet. Under 2013 ska insatsen vara avslutad. Några av de 40-talet stater som samverkar för att bekämpa talibaner och skapa stabilitet i en högexplosiv region har eller planerar att lämna – och jag antar att De rödgrönas högsta önskan är att alla stater i den FN-sanktionerade striden för freden ska åka hem till sitt. Inklusive USA.
De rödgröna har som politiskt mål att USA inte ska ha några baser utomlands. Mona Sahlin diggar Bruce Springsteen, men anti-amerikanismen i främst Vänsterpartiet är en frätande syra i den rödgröna politiken. Enligt Lars Ohly är USA det stora hotet mot demokrati och mänskliga rättigheter i världen.
Vad som kommer att ske efter ett internationellt trupptillbakadragandet har man inte en aning om (och då får man blunda väldigt hårt). I stället nöjer man sig med att tala om en storsatsning på civilt bistånd. Man vill också gärna ha en fredsplan – och vem vill inte det?
De rödgröna abdikerar från ansvar för fred och säkerhet i världen. Hissar vit flagg inför talibaner och terrorister. Rättare sagt, Mona Sahlin gör det.
Men det är inte bara i långt-bort-i-stan som De rödgröna vill lägga om kursen. Personligen anser jag att Sverige inte borde leda Nordic Battlegroup (lead nation) 2011, men att hoppa av fem i tolv när vi har tagit på oss jobbet blir ett slag mot Sveriges trovärdighet. Men det är klart, både MP och V är emot allt militärt samarbete med EU. V är ju dessutom emot det svenska medlemskapet i EU.
Nato då? Färdriktningen är densamma – på flykt från verkligheten. Det är ständiga markeringar från De rödgröna mot Nato, men hur skulle det kunna vara annorlunda. De gröna är emot deltagande i internationella operationer som leds av Nato. De riktigt röda (V) har visserligen inte fått igenom sitt krav på att avtalet med Nato om partnerskap för fred ska sägas upp, men det mesta av samarbetet sker utanför den ramen. Och vilken signal sänder det till våra ”allierade”, när Mona Sahlin framställer Nato som ett mellanting mellan pest och kolera.
I perspektiv av vad som väntar försvaret blir tanken på de De rödgröna än mer alarmerande. På Brännpunkt (29/8) skriver 22 kommunmoderater lite idylliskt om Tolgfors nya försvar men desto mer kritiskt om De rödgrönas. Visserligen är fokus mer regionalpolitiskt än försvarspolitiskt men det är relevant att ställa frågan vilka förband som ska läggas ned när det ska sparas ännu mer på försvaret.
I själva verket blir det värre än så. Det lär bli tvärstopp i förbandsverksamheten. Utöver de två miljarder årligen som ska tas från försvarsanslag finns ofinansierade förslag som, enligt M, summerar till 22 miljarder kronor under fyra år.
Det bästa kan som kan sägas är att De rödgröna vill ta Helikopter 4 i bruk igen, men det räcker inte för att försvars- och utrikespolitiken ska lyfta. Haveri är ordet. Eller ska vi säga utförsäljning av Sveriges nationella intressen.
