Vilken S-märkt toppolitiker som helst skulle vakna svettig ur en mardröm där följeslagaren Miljöpartiet fick regeringserfarenhet i armarna på andra regeringsbildare än Rörelsen själv.

Bubblet från MP-distrikten i SvD igår – angående ett samarbete med Alliansen om Sverigedemokraterna blir tungan på vågen – lär därför ha sänt skälvningar genom S-högkvarteret. Fyra års övervintring är ingenting mot den långvariga utfrysning från makten som ett sådant scenario skulle innebära.

Flera miljöpartistiska distriktsordförande håller alltså öppet för samarbete med Alliansen, men låter samtidigt förstå att då bör det vankas något gott, som en ministerpost med socker på.

Frispråkigheten antyder att allt fler i det gröna lägret har gett upp drömmen om en rödgrön seger. Trodde de verkligen på det hade de inte talat så öppet om alternativen. Lägg därtill att flera av MP:s lokala företrädare har egna och goda erfarenheter av allianssamarbete. Kanske ligger tanken om något liknande på riksplanet rentav närmre till hands för dem än för partitoppen.

Inte heller partitoppen har varit kategorisk i sitt nej. När gårdagens nyhet väl hade väckt frågan fick Peter Eriksson fullt sjå med dementierna. Men alla avfärdanden som kom över hans läppar lämnade utrymme kvar tills efter 19 september. I varje ord en nyans redo för omtolkning. Över varje mening hängde ett dröjande ”men”...

Eriksson meddelade sålunda att frågan inte finns på agendan samt att han redan har ett första- och ett andrahandsval att ägna sig åt. (Som om detta utesluter ett tredje.) Han sade också att det inte finns något ”erbjudande” från Alliansen (Inte hans fel!) och underströk att MP inte vill bli ”stödparti åt borgerligheten”. (Så snåla inte!)

Ni ser. Lite beroende på hur man lyssnar kan man höra ett bestämt nej. Eller också en begäran om ett tillräckligt frestande erbjudande...

Mer än så lär Eriksson och Wetterstrand knappast säga före valdagen. Nu är det valspurt, torgmöten och ända in i kaklet som gäller. Broschyrerna är tryckta och manifesten kommunicerade. Ingen politiker är så dum att han eller hon låter sig avtvingas kategoriska svar om eventuella framtidsscenarier i en så jämn och oklar valrörelse som denna.

Bäst, tryggast och historiskt vore det om Alliansen helt enkelt fick fortsätta att styra i majoritet. Det är förstahandsvalet.

Men om det nu skulle råka bli lite rörigt i parlamentet och om Wetterstrand och Eriksson har lekt med tanken att gå högeröver efter valet, så kan de nu känna sig stärkta. Såväl deras väljare, (enligt siffror från Demoskop i SvD 7/7), som deras distriktsordförande finner idén intressant.

Det är dock inte givet att Alliansen måste söka en fast förbindelse i detta läge. Det kan finnas andra som vill samarbeta ibland. Sådana som gör vad som helst för att slippa ur en svettig mardröm, till exempel.