Ett traditionellt partiprogram sammanställer ett antal värderingar och åsikter som medlemmarna delar. Sedan fyller det dubbla funktioner. Dels ger det sökande väljare, uppsatsförfattande skolelever och felfinnande tv-utfrågare besked om vad partiet står för och vad företrädarna måste vara beredda att försvara. Dels ger det vägledning in i de egna leden om utifrån vilka principer som partiets vardagspolitik bör utformas.

Om en dryg månad ska Moderata Samlingspartiet anta sitt första idéprogram sedan transformationen till Nya moderaterna, och i fredags lade partistyrelsen fram sitt förslag. Intressant nog har man gått till väga på motsatt sätt mot det gängse och räknat baklänges ideologiskt. Istället för att börja i värderingar som ska ligga till grund för den praktiska politiken, har man börjat i den praktiska politik som förts sedan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog över och härlett sin idégrund ur den.

Programförslaget heter alltså Ansvar för hela Sverige och läsaren behöver inte vänta länge innan man stöter på ”allmänintresse”, ”samhällsbärande” och vilja att utforma lösningar på samhällsproblem. Avsnitt två inleds: ”Bara genom att ha god ordning i de offentliga finanserna blir politiken ett stöd i varje människas livsprojekt.” Metoder och idéer, medel och mål, smälter samman.

Det är inte konstigt att man rör sig i denna riktning. Den allmänna ideologiska sekulariseringen har pågått länge, och de större partierna finns numera i en mittfåra där såväl marknadsekonomi som välfärdsstat har blivit självklarheter. Ska man klara sig bra gäller det att vara flexibel och inte stöta väljare från sig i onödan. Vägen till makt och framgång tycks i högre grad gå via duglighet och förtroende än via trofasthet mot värderingar som ligger fast över tid. De nya moderaterna är minst lika intresserade av att lyssna in opinioner som av att skapa dem. Då blir det opraktiskt med heliga skrifter som är för specifika och som inte bara bjuder på öppna famnen utan också gör klart vad man inte kan tänka sig.

Det betyder nu inte att man skyr alla värdeord, tvärtom snubblar de nästan över varandra. Fast de har inte mycket kvar av precision och tuggmotstånd. Vi får veta att frihet, trygghet och rättvisa har en särställning bland nymoderata värderingar, men sedan läggs det in så mycket och så litet i begreppen att de inte kan särskilja Moderaterna från andra partier. Alla hörn är sandpapprade så de blivit lena som sammet. Man blir riktigt varm om hjärtat när man till sist möter ett par lite kärvare rader: ”Politiken gör gott så länge den är begränsad och lämnar utrymme för det civila samhället och varje människa att fatta egna beslut.” Här finns ändå ett informationsvärde, för så skulle inte partierna till vänster uttrycka sig. Men sedan bläddrar man lite till: ”Våra ambitioner för Sverige är full sysselsättning, stark sammanhållning och internationell solidaritet.”

Ansvar för hela Sverige känns som ett idéprogram för ett parti som helst inte vill ha något program, och jag undrar om det inte är där vi så småningom hamnar. Partierna blir kampanjmaskinerier i stället för idéburna rörelser, och valplattformar med åtgärdslistor ersätter de högtidliga programmen. Alliansens valmanifest 2006 och 2010 har visat vägen.

Men nu är Ansvar för hela Sverige ett förslag till idéprogram och vad man då saknar är inte minst idéer om hur den generösa välfärd ska finansieras som de nya moderaterna vill ha. Partiet ska ha pluspoäng för sin ovilja att låta statsutgifterna sticka iväg, men man visar inte samma engagemang när det gäller morgondagens inkomster. I programförslaget argumenteras förtjänstfullt mot nolltillväxt och protektionism, men det har minsta möjliga att säga om vilken linje Sverige bör välja för att främja de investeringar, den företagsamhet och den konkurrenskraft som gör att vi kan hävda oss i den globaliserade miljön. Här finns gott om utrymme för ombuden till stämman att ta till orda och bidra med konstruktiva förslag.

Det behövs många idéer, och idéer på många områden, för att stärka Sverige som produktiv miljö, och framför allt behöver M ta till sig idén att detta är en huvudutmaning för politiken.

Ett intressant uppslag hittar man i en partistämmomotion från riksdagsmännen Henrik von Sydow och Johnny Munkhammar, som vill förbättra villkoren för privatpersoners sparande. Motionärerna är i första hand ute efter att stärka enskilda människors självständighet, vilket är nog så angeläget, men deras idéer om egenmaktskonto och grundavdrag i kapitalbeskattningen skulle även främja ett decentraliserat sparande och göra det lättare att hitta kapital för människor som funderar på att starta eget. När partistyrelsen föreslår avslag tackar de nej till ett Kinderegg, som inte bara rymmer frihet och rättvisa utan också trygghet.