Moderaterna har rätt när de pekar på arbete och egenförsörjning som väg in i det svenska samhället, men de väjer för de politiska slutsatserna om hur man kan få mer företagande och jobb. Så länge arbetsrätten behandlas som en helig ko kommer utanförskapet att bestå.
I tisdags lade Moderaternas arbetsgrupp mot utanförskap och segregation fram sin slutrapport. Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson kan konstatera att mycket i den svenska integrationspolitiken inte gått som man tänkt sig. Vid sidan om invandrargrupperna som det går bra för (och som M hade kunnat ägna mer uppmärksamhet) finns alldeles för många som fastnat i bidragsberoende och utanförskap.
Rapporten citerar 1974 års Invandrarutredning, som föreslog att kravet på försörjning skulle tas bort ur medborgarskapslagen. Sådan moralism hade blivit pinsamt förlegad, tyckte man: ”Varje person i landet kan idag – antingen genom eget arbete eller i form av bidrag från det allmänna – anses ha möjlighet att försörja sig och sin familj.”
Och jodå. Trettiofem år senare beskriver Moderaternas arbetsgrupp ett Sverige där det finns över hundra invandrartäta stadsdelar, där mindre än hälften av de vuxna har jobb och ”det allmänna” har blivit en nyckelspelare i försörjningbranschen. I nio stadsdelar i Malmö, Göteborg, Borlänge och Västerås är det mindre än en tredjedel som arbetar. Bland dem som har kommit till Sverige under de fyra senaste åren har männen en sysselsättningsgrad på 64 procent, medan andelen kvinnor som har jobb och lön ligger så lågt som 39 procent.
Utomeuropeiska invandrare har svårare att få jobb i Sverige än i andra västeuropeiska välfärdsländer. Sammantaget är arbetslösheten bland utlandsfödda nästan dubbelt så hög som för infödda, enligt rapporten Invandrare och företagande som har skrivits av Nima Sanandaji för Företagarna.
Ändå handlar den moderata arbetsgruppens förslag främst om annat än företagarvillkor och arbetsmarknad: ebo-regler och medborgarskap, asylbeslut och pass. Det mesta är vettigt och rimligt, men gruppen tar inte itu med integrationsfrågans stora snickeriuppgift: att slipa ner trösklarna som gör det så förtvivlat svårt för dem som står utanför arbetsmarknaden att ta sig in.
För det är inte bara invandrare som har problem, även de unga har svårt att få jobb. I januari var ungdomsarbetslösheten 24,1 procent, och bland alla de 27 medlemsländerna i EU är det bara ett par tre stycken som ligger sämre till än Sverige.
Det är tråkigt men inte förvånande att nyanlända invandrare och ungdomar drabbas värst av att det är dyrt att anställa och att möjligheterna att säga upp är hårdreglerade. De saknar erfarenhet av svenskt arbetsliv och deras kompetens och lämplighet är svåra för arbetsgivare att bedöma. Höga ingångslöner och turordningsregler blir inte till skydd för de anställda utan till hinder för människor att bli anställda över huvud taget.
I en underlagsrapport till integrationsprojektet, som kom sent i höstas, nämner Moderaterna faktiskt kortfattat att det starka anställningsskyddet kan vara ett problem. Men de drar inga slutsatser och i slutrapporten har reflexionen alldeles tappats bort. Partiet har bestämt sig för att Las ger trygghet och är populär och ska lämnas i fred, och då får det blir så.
Fast i verkligheten ger Las minst lika mycket otrygghet som trygghet åt löntagarna.
Inte nog med att den stänger ungdomar och invandrare ute. I en svidande uppgörelse ( DN 11/1) konstaterar professor Magnus Henrekson att lagen gör den enskilde rättslös. Turordningsreglerna är hopplösa när de tillämpas, eftersom de inte tar någon hänsyn till individers kunnande och engagemang. Men för det mesta tillämpas de inte. Då enas arbetsgivare och fack om undantag, vilket är bra för företagens framtid men chockartat för anställda som plötsligt snuvas på tryggheten de trodde var garanterad. Ena året lät man bli att byta arbetsplats, eftersom man var rädd om sin plats i kön; nästa år får man ta sin hatt och gå efter att vd och fackklubb skakat hand. De enda som verkligen älskar Las högt och rent är just ombudsmännen; utan deras nådiga bifall beviljas inga undantag.
Utan friare arbetsrätt är integrationen dömd till evig uppförsbacke. Men förändringar av Las får full kraft först om de blir del av en bred offensiv för ökat entreprenörskap. Nya jobb skapas i nya, växande företag, och de kan komma alla till godo. Snäva inte in politiken till särlösningar för invandrare. Satsa på ett generösare regelverk för alla företagare i stället.
