Bodil Ceballos , som är tredjenamn på Miljöpartiets lista i EU-valet, var på radio och debatterade klimatfrågor igår morse. Miljöpartiet vill sänka CO2-utsläppen inom EU med hela 80 procent till 2020 och Ceballos fick frågan hur denna väldiga uppgift ska lösas. Hon blev inte svaret skyldig:

–Fyrtio procent ska ske i EU-länderna och fyrtio procent ska ske i ländernautanför.

För den som inte har klimatbyråkratiska som första främmande språk låter det som rena rappakaljan: Om man kan räkna så där, varför då inte nöja sig med fyra procents minskning i vart och ett av EU:s 27 medlemsländer så har man klarat av 100 procent på ett bräde?

Fast vad Ceballos menar är sannolikt att EU-länderna ska minska sina utsläpp med 40 procent och dessutom göra så stora klimatinvesteringar i länder utanför EU att det motsvarar en sänkning av EU:s utsläpp med ytterligare 40 procent.

Det är rimligare, men det är inte rimligt.

Miljöpartiet vill förvandla klimatpolitiken till en auktion, där det enda som gäller är att bjuda högst. Men i verkligheten räcker det inte att vara mest rundhänt när man ropar. Man måste göra rätt för sig också, och det kan inte MP.

Vad har ett parti som säger tvärt nej till kärnkraft, ny vattenkraft och infångning av CO2 från kolkraftverk för trovärdighet när man ska genomföra massiva minskningar av utsläppen?

Då känns det tryggare med den mer jordnära matematiken i moderaternas valmanifest, som presenterades igår.

Även där är ambitionerna höga. Moderaterna går till val på att EU ska binda sig för 30 procents minskning av CO2-utsläppen fram till 2020 även om USA och andra industriländer avstår från att hänga på. Men dels ligger Moderaterna långt från de miljöpartistiska överbuden, dels tar man i motsats till MP inte avstånd från de medel som gör det möjligt att uppnå målen.

”Moderaterna har fortsatt låga klimatambitioner”, skriver Peter Eriksson (MP) i ett ilsket pressmeddelande. Men icke.

Vad MP och de rödgröna kollegerna har är en mer eller mindre överhettad klimatretorik. Moderaterna och Alliansen, däremot, har en krävande men realistisk klimatpolitik, som det kan gå att vinna stöd för i dialogen med andra europeiska länder.

Om Sverige skulle använda sitt ordförandeskap till att driva en linje av MP-typ skulle vi göra oss fullständigt omöjliga runt om i Europas huvudstäder. Där har man fullt upp med finanskris och lågkonjunktur och brinner inte av längtan efter nya pålagor som gör konkurserna fler och jobben färre. Det blir svårt nog att ro hem de mål som EU-länderna har enats om inför Köpenhamnsmötet i december.

För den som prioriterar fromma förhoppningar och fagert tal kan säkert MP vara ett attraktivt alternativ i årets EU-val. För den som vill se konkreta förbättringar är det de borgerliga partierna som gäller.