Mjuk makt kan definieras som förmågan att påverka med sin attraktionskraft, kanske som föredöme eller som lockande värdegemenskap. Den kan ses som en kontrast till den gamla vanliga hårda makten: vapen och pengar.

Att Serbien äntligen grep den efterlyste krigsförbrytaren Radko Mladic är en seger inte bara för offren, för rättvisan, eller för folkrätten, utan också för EU och dess, just det, mjuka makt. Utan moroten EU – med alla kulturella, legala och ekonomiska fördelar – hade Serbien gått en annan väg. Mycket återstår, men Serbien är med.

Det var på tiden att den mjuka makten fick lite framgång. Ska man vara ärlig ser den nämligen inte alltid helt lysande ut.

Det finns stunder, minst sagt, när man tvivlar på Turkiets förmåga att etablera ett styre som är kompatibelt med EU. Och det kommer nyheter från Öst varje vecka som visar hur länder slits mellan Europa och Ryssland.

Förväntar man sig snabba resultat är mjuk makt olidlig. Den räknar decennier och sekler. Den upprätthåller inga flygförbudszoner. Men den är vad Europa har.

På sikt kanske otroligt kraftfull. Ett europeiskt influerat Turkiet utgör i sin tur en lockelse i den muslimska världen, för att bara ta ett exempel.

Frågan är hur mycket tid vi har. Dagar då Mladic och hans likar grips känns det som om det kan gå vägen. Annars alltför sällan.