Även jag läste Tolkien på gymnasiet och skrev uppsats om Sagan om ringen. Själva ringen var atombomben, Sauron var Stalin och brödraskapet var de allierade. Om Gandalf var Winston Churchill minns jag lyckligtvis inte. Tolkien själv lär ha avskytt just denna tolkning, och jag förstår honom. Den reducerar hans gestalter till klädhängare med repliker och hans värld till en avslagen kopia av vår egen.

Fast det finns fler och mer sofistikerade sätt att hämta politisk inspiration i Tolkiens verk. I nya numret av Standpoint (Jan/Feb 2013) konstaterar juristen David Platt att Ringenfilmerna väckte ilska i delar av den debatterande vänstern, att Hobbit just haft premiär och att kulturradikalerna inte lär bli gladare nu.

Det finns för mycket av traditionalism hos dramats huvudpersoner. De utmanar inte konventionerna utan tar viktiga värden för givna och låter sig vägledas av kunskap om historien i stället för teorier om framtiden.

Tolkien hade upplevt första världskrigets helvete och ansåg att något för evigt gått förlorat i skyttegravarna. Mycket riktigt kan inte Saurons besegrare bli kvar i den värld de har räddat.

Som alternativ till sin samtid erbjuder Tolkien en värld av självstyrande fria folk och misstänksamhet mot dem som söker makt. Det är ingen uppfordrande vision. Kanske är det därför den lockar så många.