KOLUMN| Föredömen (2)

Just denna vecka återvänder jag till Sverige efter en tid bland kristna missionärer i östra Afrika (se kolumn 5/8). Och kulturkrocken blir brutal.
Här: den som tjänat stora pengar på att framställa sig som moraliskt föredöme mot droger avslöjas när han suger in kändiskokain på muggen. Där: folk som satsar sina liv för att som missionärer göra afrikanska människor kroppsligt och andligt gott.
Vi har allt, men många av oss är andligt tomma och utbrända. Där: folk har inte mat på bordet. Men de har ett andligt liv. Och de tycker synd om oss. De vill skicka missionärer till oss.
I denna afrikanska miljö träffar jag Ulf Ekängen. Medelålders, fysiskt oansenlig, sluttande axlar, mjuk stämma. Från början lärare i norra Värmland. För tjugo år sedan skickade den svenska missionsrörelsen EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) honom som missionär till Tanzania.
Från den lilla staden Dodoma reser vi i jeep på allt mindre grusvägar rakt ut i det ökenliknande stäpplandskapet nordost om
staden. Ett väldigt område, nästan öde, snustorrt, gles buskvegetation.
Här ute bor det folkslag som heter massajer. Högväxta, ståtliga. Förr var de krigare, nu lever de på kor, får och getter. De bor med boskapen i små palissadomgärdade bosättningar. De låga husen är byggda av torkad kogödsel. Ingen elektricitet, nästan inget vatten.
Flugorna svärmar. Männen är insvepta i röda tunikor, kvinnorna i blått med tunga pärlsmycken som tänjer ut öronen. De lever traditionellt. En man måste ha många hustrur för att sköta korna. Många är undernärda. Halvsvält och sjukdomar grasserar.

Hit reste läraren från Värmland. Här har han på tio år byggt en stor kristen församling med egen kyrka. Han har organiserat matleveranser, plantering av träd, sjukvård. Han tar sjuka barn till sitt hem, ger dem mat och vård. Han har flera hus i Dodoma där sjuka massajer får bostad och vård tills de blir friska. Han har adopterat 14 svårt sjuka massajpojkar, blinda, döva, handikappade.
Han får syn på en liten tunn flicka. Täckt
av smuts och flugor. Feberglansiga ögon. Utan att tveka tar han henne i famnen, pussar henne. Hennes föräldrar är döda, en två meter lång trådsmal massajkvinna vid namn Maria tar hand om henne; hon och Ulf konfererar om flickan.
Sedan mässa i kyrkan, oerhörd sång, förkunnelse. Här skäms de inte för Bibeln. Ulf själv är djupt troende och Jesuscentrerad. Försåvitt jag kan urskilja sjunger kören, helt outbildad, i minst åtta komplicerade stämmor. Hela det fattiga kyrkorummet vibrerar av intensiv närvaro och andlighet.

Jag frågar Ulf om hans drivkraft. Han svarar enkelt. Detta är hans uppgift. Han kan inte säga nej. Är han någonsin rädd? Nej. Och jag tänker: de här missionärerna är tuffare än alla andra jag träffat. Inklusive Göran Kropp.
Det är mot denna bakgrund nästan olidligt att komma hem till Sverige och mötas av kvällstidningarnas löpsedlar: uppblåsta, självkära kändisar, knarkande anti-knark-miljonärer.
Enda trösten: att Sverige också kan skapa sådana som Ulf.
Tack, Bwana Mungu.