”Victor Hugo gav ut Samhällets olycksbarn 1862 och jag föds exakt hundra år senare.” Utifrån dessa två kulturella höjdpunkter skriver Håkan Juholt om Malmö Operas Les Misérables (SDS 26/9). S-ledaren studerar skildringen av fattiga i 1800-talets Frankrike, och anar paralleller till dagens Sverige. På samma sätt som rollfigurerna lever i skuggan av en revolution som gått snett, menar Juholt, lever vi i ”skuggan av en valfrihetsrevolution som förfelats”.
Juholts halsbrytande jämförelser avslöjar dock främst en annan sorts fattigdom, nämligen fattigdomen hos den som levt så länge i partipolitiken att han inte längre förmår skilja verklig vardag från politisk plattityd.
Därmed inte sagt att Sverige saknar moderna olycksbarn. Tusentals svenskar, många psykiskt sjuka, lever i hemlöshet. Men det var inte till dem Juholts artikel riktades, utan till kultursidornas något mer välbeställda läsare. Det gör den dubbelt oförskämd.
