Tre av fyra miljöpartistiska kommunalråd säger ja till att bilda regering med Moderaterna. Det visar Dagens Samhälle i en enkät med landets lokala MP-toppar.
Resultatet är inte helt förvånande. Kommunalt samarbetar MP både till höger och vänster i 59 rödgröna, 37 blågröna och 15 blocköverskridande styren. Det är bara på riksplanet partiet har låst fast sig vänsterut.
Men att acceptansen för en regeringsbildning med M är så pass stor är ändå en ögonöppnare. Miljöpartiets nyss avgångna ekonomisk-politiska talesperson Mikaela Valtersson är en av få i ledarskiktet som har talat högt om saken. Vid sin avgång för två veckor sedan uppmanade hon partivännerna att ”släppa fixeringen vid Socialdemokraterna” och att göra sig ”beredda att sitta i regering med Moderaterna” (DN Debatt 27/8). Och fastän hon fick visst stöd från samtidigt avgående språkröret Maria Wetterstrand (”Det är bra att Mikaela Valtersson lyfter frågan”, SvD.se 27/8) är även Valtersson förvånad över gensvaret från kommunalråden – hon trodde att det ”möjligen skulle vara fifty-fifty”.
När chocken har lagt sig borde de nya språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson ställa sig frågan om inte den hårdnackade vänsterpositionen har blivit förbisprungen av verkligheten. För väljarna finns inget motsatsförhållande mellan miljöengagemang och ekonomiskt ansvarstagande. Ett samarbete där både M och MP ingår kan vara attraktivt för pragmatiska väljare som tycker att det skulle kännas tryggare om regeringen förfogade över egen majoritet. Här finns en chans för MP.
Romson och Fridolin har all anledning att öppna dörren. Det rödgröna samarbetet är underkänt av väljarna och övergett av alla parter. Straffet kan bli hårt för den partiledare som benhårt klamrar sig fast vid en princip trots att den går emot både den egna gruppens övertygelser och omsorgen om landets bästa.
För Alliansen är signalerna inifrån MP en varningsklocka. Centern och Kristdemokraterna har brått att tydligare formulera de frågor som respektive parti utgör svar på. De måste bättre förklara vad de tillför svensk politik.
Blockpolitiken – Alliansen – har varit en förutsättning för borgerligt styre och reformerna från 2006 och framåt. Men väljarna är inte nostalgiska. Om M fortsätter att vara ett 30-procentsparti är Alliansregeringen i nuvarande form inte längre en logisk nödvändighet för den som vill ha en vettig politik för jobb och företagande. Alliansen kan komma under ännu större press ifall M fortsätter växa, men det är inte givet att Moderaterna betraktar det som ett problem.
”Jag kan inte se varför man inte kan kombinera ett starkt engagemang i miljöfrågor med att också till exempel genomföra inkomstskattesänkningar.” Så sade Anders Borg i Ekots lördagsintervju (27/8) apropå möjliga samarbeten mellan M och MP. Det finns redan en överenskommelse om migrationen, och troligtvis är det många inom Moderaterna som kan tänka sig tämligen långtgående kompromisser på miljö- och energiområdet för att säkerställa en stabil regering. Utbyggd grön skatteväxling behöver inte innebära något stort avsteg från de ekonomiska principer som styr Alliansen idag.
Att S och Håkan Juholt skulle ha ett bättre erbjudande tycks i alla fall inte Miljöpartiets kommunalråd vara övertygade om.
