Det blir ingen extra skattehöjning på cider, som annars var planerad. Men annars var det kärva besked när finansminister George Osborne lade fram den nya brittiska regeringens budget igår. Konservativa och liberaldemokrater har enats om att stoppa den hämningslösa miljardrullning som pågått under Labour och Gordon Brown och som gjort det brittiska budgetunderskottet till ett av Europas största.
Det är klok och riktig politik, men det är klart att det kommer att kännas på kort sikt när staten skär ned och skatterna höjs.
Regeringen har lovat att skona sjukvården och biståndet men utgifterna för övrig statlig verksamhet ska minska med en fjärdedel på fyra år. De offentliganställda får inga löneökningar på två år. Det införs en särskild avgift på större banker.
Den tillförordnade oppositionsledaren Harriet Harman tycks ha blåst dammet från någon gammal budgetkommentar från Labours ökenvandring före Tony Blair. Igår upprepade hon det utnötta mantrat om samma gamla tories och samma gamla vilja att slå mot de svaga, som om det inte hade minsta betydelse vad hennes eget parti haft för sig i regeringsställning och vad den nya regeringen faktiskt föreslår.
Alla vettiga människor inser att utgiftspolitiken har nått vägs ände, och alla som inte på förhand bestämt sig för motsatsen kan se att regeringen gjort vad den kunnat för att ge politiken en rimlig balans mellan ekonomiska och sociala hänsyn.
Momsen höjs men mat och barnkläder fortsätter att vara momsfria. Barnstödet fryses för familjer i vanliga inkomstlägen och minskas för dem som tjänar bättre. Bortåt miljonen låginkomsttagare befrias från inkomstskatt.
Bolagsskatten sänks med en procentenhet om året men kapitalvinstskatten för höginkomsttagare höjs. Intill nyligen gick rykten om att kapitalvinstskatten skulle höjas till hela 50 procent för vissa tillgångar, men det slutade med 28 procent som högsta nivå. Enligt finansdepartementet skulle en högre skattesats ha lett till lägre skatteintäkter. (Där fick fler än britterna något att tänka på.)
Man kan ha synpunkter på enskildheterna i denna mix, men det är orimligt att anklaga den för social orättfärdighet. Allra helst som alternativet inte är ett behagligt status quo utan växande osäkerhet om framtiden med högre marknadsräntor, skral tillväxt och uteblivna jobb som sannolikt resultat.
Osborne får kritik från bedömare som menar att sparandet kommer för tidigt och snabbt och äventyrar återhämtningen. Jag tillhör dem som tror att kritiken är fullständigt missriktad.
När budgetunderskottet motsvarar över 10 procent av BNP, statsskulden drar iväg och andra EU-länder har stora problem med kreditvärdigheten är chanserna att en saneringsplan skapar förtroende mycket större än riskerna för att den kyler av. Löften om att man ska börja spara i morgon inger ingen respekt.
Medborgarna kanske inte genast jublar i sin egenskap av väljare, men som konsumenter, sparare och företagare får de hopp om att det kan bli ordning och reda i affärerna igen.
Det är mycket begärt att de ska skåla i champagne en dag som denna. Men varför inte i cider?
