Det är ännu en miljardernas helg. Beskeden från EU-toppmötet i Bryssel innehåller det ena beloppet väldigare än den andra. Medlemsländerna ska stoppa in 200 miljarder euro i Internationella valutafonden (IMF), vilket motsvarar nätta 1 800 miljarder kronor. Den nya europeiska stabiliseringsfonden, ESM, ska få en kapacitet som är långt mycket större än så.

EU-toppmötet har försökt desarmera en skuldkris hos stater, och moderna välfärdsstater räknar sin ekonomi i tal som man annars mest möter i astronomin. En mönstergosse som Sverige har en statsskuld på över 1 000 miljarder kronor, och Italiens skuld är ungefär 20 gånger större än vår.

Det akut nödvändiga är att skapa trovärdighet. Långivarnas nya tveksamhet inför statspapper från länder som Italien, Spanien och Belgien har inte främst att göra med själva skuldnivån utan med ökad osäkerhet. Ska det någonsin bli ordning på underskottsländernas finanser? Har eurosystemet ork att solidariskt stå upp för alla medlemmar?

Ett svar skrivs med bokstäver i form av ett bindande avtal om statsfinansiell disciplin. Ett annat skrivs med siffror och då företrädesvis nollor. Stödköp i ESM:s regi kan inte spela samma roll som insatser från europeiska centralbanken, ECB, men euroländernas vilja att ställa upp med miljarder är en förutsättning för att det ska vara meningsfullt för ECB att agera. En aningen from förhoppning är att skapandet av stabiliseringsfonden ska minimera behovet av att använda den.

Hur som helst: Miljardpolitiken behövs.

Men all anspänning inför miljarderna får inte leda till att EU försummar miljon- och tusenlappsfrågorna, som präglar den ekonomiska vardagen för enskilda människor och bolag. Att få fason på statsfinanserna och att få fart på företagsamheten är två sidor av samma mynt. Skuldproblemen har lite olika orsaker i olika länder, men mer innovationskraft, skärpt konkurrens och förbättrad produktivitet är del av lösningen överallt.

I ett lika kort som klartänkt paper (”European Vertigo”), från den Brysselbaserade tankesmedjan Ecipe, påpekar Fredrik Erixon att åtstramning bara räcker en bit på väg när det gäller att återupprätta förtroendet för Italien. Det verkligt avgörande är att man lyckas få i gång ett brett reformprogram som gör det möjligt med tillväxt. Italien var på rätt väg under delar av 1990-talet men sedan dess har man stått och stampat. Privatiseringarna har stannat av. Reglerings- och licensekonomins absurda skråväsende har lämnats i fred. Arbetsmarknaden förblir hårt reglerad. Byråkratin är en plåga, korruptionen likaså.

Och så ser det ut inte bara i Italien. Grekland, Spanien och Portugal har samma sorts problem med strukturella stelheter, svag produktivitetsutveckling och urgröpt konkurrenskraft. Ingen annanstans har kostnaden per producerad enhet ökat lika snabbt som i dessa länder.

I stället för att reformera har man lånat och nu får de – och många andra – betala priset. I ytterligare ett antal EU-länder har det inte varit riktigt lika illa, men för den skull inte bra. Strukturreformer för ökad växtkraft måste hamna i centrum för europeisk politik.

Ansvaret vilar i första hand på de enskilda medlemsländerna, och erfarenheterna av EU-initiativ ger inte precis mersmak. Vem bryr sig i dag om den en gång så upphaussade Lissabonprocessen?

Men även på europeisk nivå finns uppgifter att tackla. Dessa två till exempel: Ja till fri inre tjänstemarknad. Nej till all protektionism.