Under sin tjänstgöring i Afghanistan har de svenska trupperna konstant flankerats av inhemska tolkar. Deras oumbärlighet, liksom den prekära situation i vilken de befinner sig, framgår med all tydlighet av gårdagens SvD.

Frågan är följande: När den svenska Isafstyrkan successivt börjar dra sig tillbaka från Afghanistan, vågar man hoppas att talibanerna visar nåd mot dem som samarbetat med utländska soldater?

Situationen är inte unik. Danmark evakuerade 80 lokalanställda irakier med familj 2007. Andra länder med militär närvaro i regionen, som USA och Storbritannien, har beviljat asyl som automatiskt resultat av längre tjänstgöring.

Ett antal byråkratiska och politiska flaskhalsar behöver åtgärdas innan Sverige kan agera likadant. Men redan nu kan vi ställa oss frågan: Behöver vi vara till 100 procent försäkrade om överhängande livsfara för att dessa 24 individer ska beviljas asyl?