Ledare
I veckan tog Ecuadors Londonambassad emot ett upprop till förmån för Wikileaksgrundaren Julian Assange, undertecknat av en lång rad kändisar. Kravet är att Assange ska ges politisk asyl i landet för att undgå utlämning till Sverige.
Bland undertecknarna finns namn som vänsterextremisten Noam Chomsky och dokumentär-filmaren Michael Moore (som tidigare hävdat att anklagelserna mot Assange är en bluff orkestrerad av USA – vilket kanske kan få recensenter som hällt klappor, solar och getingar över hans filmer att fundera på hans inställning till fakta).
För Sveriges del finns en besvärande aspekt av uppropet i dess kritik mot svensk häktningslagstiftning och -praxis: ”[Assange skulle], om han blev åtalad i Sverige, bli fängslad under ’väldigt svåra omständigheter, och skulle kunna hållas isolerad från omvärlden, istället för att släppas mot borgen’.”
Kritiken stämmer. Flera internationella organ – däribland Europarådets antitortyrkommitté – har kritiserat Sverige för att våra rättsvårdande myndigheter är snabba att besluta om så kallade restriktioner vid häktning. (Adam Tiwe granskar denna praxis i ett reportage i Neo.) Att häktas med restriktioner innebär att den misstänktes post får granskas av åklagare, att han inte får ringa eller ta emot telefonsamtal, nekas tillgång till tv och tidningar och inte får ha kontakt med andra fångar eller sina anhöriga.
De vittnesmål som med jämna mellanrum når oss från svenska häkten är oroväckande. Som exempelvis detta, från barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, som häktades med restriktioner misstänkt för dråp på en liten flicka förra året: ”Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen…” (Läkartidningen 21/12 2011).
När jag nyligen granskade ett åtal mot en ung sexbrottsmisstänkt man berättade han för mig att han inte fått ta med sig sina glasögon när han greps, och att han inte kunde se förhörsledaren tvärs över bordet. Under de dagar han satt häktad med restriktioner visste hans familj inte vart han hade tagit vägen, berättade han. Liksom barnläkaren friades han senare från alla misstankar.
Detta är de misstänktas versioner, som inte behöver vara sanna. De är också bara anekdoter, som kanske inte alls är typiska för hur häktningar fungerar i stort. Men det störande i detta är att när historier av det här slaget når oss, kommer vittnesmålen från medelklasspersoner som har kunnat redogöra för sina upplevelser på ett verbalt sätt för skribenter i Läkartidningen och SvD, efter att de har friats från misstankar. Hur många sådana vittnesmål når oss inte?
