Grekland förfalskade sin bokföring, levde långt över sina tillgångar och lurade sig in i euron. Följden blev en kris som inte bara ställde Grekland på randen till konkurs, utan hotade Europas hela valutasamarbete.

Straffet? I torsdags kom ledarna för eurozonen överens, inte minst Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy, om att ge frikostiga lånegarantier till grekerna. Förvisso i samarbete med Internationella Valutafonden, med krav på ekonomiska reformer, vettig hushållning och att andra lånemöjligheter ska ha uttömts, men ändå: varje medlemsland i valutasamarbetet förbinder sig att slanta upp för Greklands haveri.

Den omedelbara krisen är därmed avvärjd, och en lättnad breder ut sig över kontinenten. Det är mycket möjligt att överenskommelsen var den bästa som kunde uppnås, men för den genomsnittlige tysken, som kan se fram emot att pensioneras vid 67 års ålder, kan det naturligtvis inte kännas roligt att betala för att grekerna ska kunna pensioneras redan vid 61. I synnerhet inte som grekerna dessutom har högre medellivslängd. Och bättre väder.

Det gångna året har gett många anledningar att fundera över eurons betydelse. Under den globala finanskrisen visades att valutasamarbetet kan öka handlingskraften och minska oredan. Man vill inte ens föreställa sig finanskrisen med 16 valutor och 16 egenintressen i Europas kärna. Då var det gott att eurons stabiliserande kraft fanns.

Men att det finns en annan sida av det europeiska myntet visade Greklands bankrutt. Här har det blivit uppenbart att valutasamarbetet inte har klarat av de krav man sagt sig efterleva. Man har varit för ivrig att locka med stater som inte har haft i euron att göra, och nu tvingas man ytterligare försvaga incitamenten att ha ordning och reda i statskassorna genom att lösa ut Greklands skulder.

Detta borde få dem att tänka efter, som vill vidga eurozonen österut i snabbare takt än vad reglerna anger. Det skulle kunna gå mycket illa.

I Sverige driver Folkpartiet frågan om det inte vore dags med en folkomröstning om euron under kommande mandatperiod. År 2013 har det gått 10 år sedan Sverige röstade nej till euron, och någon gång är det förstås klart att frågan bör bli aktuell igen. På lång sikt är det rimligt att Sverige går med i eurozonen. Men det lär inte bli nu.

Fallet Grekland understryker de strukturella problem som finns i euron – kanske hela EU, för den delen – både när det gäller att hålla vad man lovar och beträffande sanktioner för dem som missköter sig.

Det är många olika kulturer som ska fås att samverka, och det tar tid. Europasamarbetet är för viktigt för att hastas fram.