Jag har en vision av biståndet, sade Gunilla Carlsson i går på ett seminarium på FN:s Internationella anti-korruptionsdag. Det är att avskaffa biståndet.

Men till skillnad från vad Carlssons kritiker ibland tycks tro syftar inte politiken till att slakta biståndsbudgeten, utan att politiken ska bidra till utveckling så framgångsrikt att den inte längre behövs.

För att nå dit slaktar hon dock heliga kor. Tre år av reformer har varit rena splatterpolitiken.

För 101 dagar sedan satte Carlsson fokus på korruptionen inom biståndet och inbjöd till ett offentligt samtal. Hon gav också Gunilla Törnqvist, GD på utvärderingsverket Sadav, i uppdrag att komma med förslag.

I Törnqvists verktygslåda finns det åtskilligt att fundera över för att vi ska bli duktigare på att jobba i en mottagarmiljö som präglas av korruption.

Man ska dock inte leta efter någon snabbfixlösning. En del är gjort, mycket återstår för att minimera riskerna för att resurser används fel. Det viktigaste som hänt är perspektivskiftet. Biståndspolitiken befinner sig inte längre i vad som närmast var en sakral sfär, utan ministern behandlar den som vilket politikområde som helst.

Klart att det vållar viss ångest på sina håll. Men det räcker inte att vilja väl – och för att göra rätt måste man ställa normalpolitikens krav på effektivitet och resultat. Som Carlsson sade igår: vi vet fortfarande inte i vilken omfattning som biståndet gör nytta.

Ökad kunskap om nyttofunktionen var en av punkterna på Carlsson åtgärdslista för att ta reformverket vidare. Den röda tråden är öppenhet. Det gäller till exempel biståndets när-var-hur på hemmaplan och krav på insyn i budgeter med mera i samarbetsländerna.

Där biståndet inte lever upp till förväntningarna ska det kunna avslutas. Härnäst behöver vi ha en diskussion om vilka förväntningar som ska ställas på det genomkorrupta Afghanistan.