Sveriges statsminister och näringsliv är på besök i Burma. Biståndet ska öka och svenska företag ska investera, för nu går Burma i rätt riktning. Det är den allmänna bilden, och till stor del stämmer den. Landets regim har tagit steg mot demokrati och öppenhet som varit otänkbara för bara några år sedan. När totalitära stater förändras måste de mötas av morötter från omvärlden. Kritik och sanktioner blir meningslösa om de inte möts av positiv respons när framsteg görs.

Ändå måste man hålla lite i hatten, och fråga sig vad det egentligen är som fått en av världens mest brutala diktaturer att vända om helt och framställa sig som demokrater. Burmas regim har nya kläder, men dagens regim är till stor del densamma som 2007, då beväpnad militär mejade ned demonstranter för att de vågat gå ut på gatan och höja sina röster mot förtrycket. Samma sak skedde 1988.

År 2008, då cyklonen Nargis slog till, vägrade regimen först att släppa in internationella hjälpinsatser till den utfattiga befolkningen på landsbygden. I boken Aung San Suu Kyi and Burma’s Struggle for Democracy (Silkworm Books, 2011) menar SvD-medarbetaren och Burmaexperten Bertil Lintner att ett skäl kan ha varit en rädsla för att demokratirörelsen i landet skulle söka skydd bakom utländska hjälparbetare och starta ännu en våg av protester mot sina förtryckare. Man blockerade hellre nödhjälp till fattiga än att riskera att ge befolkningen minsta chans till politiskt andningsutrymme. Nu, bara några år senare, har man svängt 180 grader.

Kanske beror generalernas omsvängning på vidskeplighet. Burmas härskare är kända för att konsultera astrologer vid viktiga beslut. En annan förklaring kan vara att man tröttnat på landets rykte som ekonomiskt och politiskt vanstyrt.

Men en mer uppenbar faktor är den ekonomiska. Ägandet i Burma har varit centrerat kring regimen sedan 1962 års militärkupp, då armén tog makten och införde ett styre baserat på hemsnickrad ”burmesisk socialism”. I sin bok beskriver Lintner hur den tidigare fria pressen ströps, alla politiska organisationer utom regimens förbjöds, och alla banker och företag nationaliserades.

Än idag ägs Burmas tillgångar till stor del av personer nära regimen. Bara tre länder i världen rankas som mer korrupta än Burma i organisationen Transparency Internationals korruptionsindex. Bland tidigare statligt ägda företag som nyligen privatiserats har de flesta, som väntat, hamnat i händerna på storstadselit med rätt politiska kontakter ( Foreign Policy 18/9). Landets fortfarande mäktiga militär kontrollerar en okänt stor del av de naturresurser som omvärlden vill investera i. Dess politiska makt garanteras ännu av konstitutionen.

Frågan är vad som händer om resterna av den gamla regimen, och den rika kretsen omkring dem, en dag ser sina tillgångar allvarligt hotade av politiska och ekonomiska reformer. Bakslag kan vänta.

Eller så kan processen stanna vid ett läge där regimen kan hålla ett sken av demokrati, samtidigt som den politiska elitens privilegier förblir intakta. Politiker, biståndsgivare och investerare som skyndar till Burma måste hålla de kritiska ögonen öppna.