Skolan blir inte bättre än sina lärare, sade en uppmärksammad studie från McKinsey häromåret och de allra flesta höll med. Universiteten blir inte bättre än sina universitetslärare, säger nu historikern Henrik Berggren – och så långt är det lätt att instämma.

Berggren för fram sina tankar i en engagerad och sympatisk rapport till Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi (ESO). I Den akademiska frågan undersöker han den akademiska friheten, demonstrerar hur många facetter den har och talar för att den bör stärkas.

Så långt är jag också med. Universitet ska varken vara statsmaktens förlängda arm eller fungera som företag. Deras särskilda uppgift är att söka ny kunskap och vidga studenternas vyer, och det bör göras utan politiska eller affärsmässiga hänsyn. Det goda samhället behöver fler sfärer och logiker än dem som makten och marknaden erbjuder.

Det goda samhället behöver även fantasi. Men inte främst av den tillbakablickande sort som Berggren erbjuder i sina skarpa förslag. Jag kom till Lunds universitet på hösten 1982 och den högskolemiljö han vill uppnå påminner mest om den svunna guldålder som folk då var nostalgiska över. Han föreslår inte bara att alla högskolans disputerade medarbetare ska få dela sin arbetstid lika mellan forskning och undervisning utan också att de ska ha rätt att ägna sig åt betald egen forskning under långa sammanhängande perioder. Det är en civiliserad, attraktiv och hopplöst kostsam idé, och den tar inte med verkligheten i kalkylen.

Lite underligt är det, för Berggren är väl medveten om högskolans förvandling från smal elitverksamhet till massuniversitet. I början av 1950-talet fanns sammanlagt 12000 studenter och 1200 lärare vid de svenska högskolorna, 2008/09 var de 400000 respektive 31000. Självklart betyder det att verksamheten har ändrat karaktär. Förr skulle man ha studentexamen för att universitetens portar skulle öppnas. I dag – skriver Berggren – upplever ”universitetslärare på grundnivå ... ofta att studenternas förkunskaper är så dåliga att de inte kan bedriva kvalificerad undervisning”. I det läget är det inte självklart att satsa på more of the same i form av ännu mer forskningsanknytning i undervisningen. Istället bör alla berörda ta ett steg tillbaka och fundera på större grepp.

Universitetskanslern Lars Haikola var inne på detta i flera kloka inlägg när ESO-rapporten diskuterades i veckan. Han konstaterar att den högre utbildningen har skalats upp till den grad att systemet har hamnat i en identitetskris och att det inte går att fortsätta i tangentens riktning. Nu behövs analys, idéer om hur diversifiering kan ske – och inte minst modet att genomföra den.

– Det finns ingen forskning som säger att forskning och utbildning måste bedrivas på ett och samma ställe, säger Haikola. All utbildning behöver inte samma forskningsanknytning. Det finns utbildningar som inte behöver skötas av disputerade lärare, och det finns utbildningar inom dagens högskola som borde drivas inom yrkeshögskolan istället.

Det är ett kontroversiellt men välgörande klarspråk. För vem är egentligen betjänt av att allt fler yrkesutbildningar akademiseras och att allt fler studenter går allt längre utbildningar utan att få det klassiska universitetets bildning och orientering eller ens ett gott ekonomiskt utbyte? Kortsiktigt må utvecklingen innebära expansion och högre budgetar för högskolorna, men långsiktigt sker en riskabel uttunning av deras identitet. För de enskilda studenterna betyder det dels den besvikelse som ligger i att förespeglas en sak och få en annan, dels att bli sittande med större skulder och lägre livslön.

Här borde finnas utrymme för innovation i form av kortare, kompaktare utbildningar med hög kvalitet. Högskolan behöver kanske inte bara reformeras utan också utsättas för institutionell konkurrens?

Alla kan i varje fall inte samtidigt stärka sin relativa ställning genom att tillbringa fler år vid högskola, det är dömt att sluta i ren inflation. New York Times skriver om fenomenet under rubriken ”The Master’s as the New Bachelor’s” och avslutar med frågan ”Will the Ph.D. become the new master’s”?

En svartsynt professor citeras: ”Om 20 år behöver du doktorsexamen för att bli vaktmästare.”

Jag tog nyligen upp denna utbildningsbubbla i en krönika och fick väldigt många reaktioner. De allra flesta var positiva, men den kloke Peter J Olsson i Kvällsposten invände (9/4) att ”utbildning är sällan bortkastad, bara den har tillräckligt hög nivå”.

Jag skyndar mig att hålla med, men det är just nivån jag är orolig för. Det centrala är inte att så många som möjligt går så långa högskoleutbildningar som möjligt, utan att all utbildning från grundskola och uppåt håller hög kvalitet och är ändamålsenlig.