Mer förföljelse än granskning
Vatikanens mål är inte att vara en politisk kraft, men den uttrycker åsikter i frågor som är centrala för samhället. Därför är kyrkan en av världens viktigaste organisationer, också ur ett politiskt perspektiv.
Det är viktigt att kyrkan tar ansvar för den positionen och tillåter kritisk granskning (vilket jag menar att den gör). Om någon är av motsatt uppfattning uppmanar jag vederbörande till en seriös framställning av sina argument. Övertygar de mig ska jag själv bidra till att sprida dem.
Kyrkans ansvar är tungt. Det är enormt viktigt att hon bär det med moralisk auktoritet. Det betyder också att journalisters ansvar när det gäller granskning av kyrkan bör ligga på samma nivå som vid granskning av exempelvis politiska partier. I Sverige framstår emellertid skriverier om kyrkan ofta som föga mer än retoriska accessoarer att hänga på sin egen hållning i moraliska och teologiska frågor, som i sin tur inte alltid tycks särskilt genomtänkta.
Under det senaste året har svenska medier på bred front förmedlat ett knippe lögner eller dumheter om katolska kyrkan, utan ens det mest rudimentära journalistiska fotarbete för att kontrollera uppgifternas vederhäftighet. Senast gällde det Jonas Gardells påhopp på Vatikanen, biskopen i Stockholm och dessutom på enskilda tjänstemän.
Gardell håller på med en TV-serie om religion. Till det syftet ansökte hans team om tillstånd att filma i Peterskyrkan. Vid en första kontakt med en tjänsteman utan beslutsrätt ombads man skaffa ett rekommendationsbrev. Biskopen i Stockholm avböjde att skriva ett sådant brev. Gardells team fick därefter inte tillstånd att filma i Peterskyrkan. Skälet låg i linje med etablerad policy: Gardell ville gå runt i kyrkan och tala inför kameran. Det tillåts bara i yttersta undantagsfall och Gardell kvalificerade inte för ett sådant.
Därefter Gardells version. Enligt honom fick han det efterfrågade tillståndet. Det drogs sedan tillbaka, sedan biskopen i Stockholm gripit in genom att kontakta Vatikanen. Gardell antydde att det var hans egen person och livsstil som var problemet. När en ämbetsman förklarade hur det låg till anklagade Gardell henne för att ljuga svenska folket rätt i ansiktet. I en TV-debatt visade Gardell upp det indragna ”tillståndet” inför kamerorna. I själva verket var det en helt annan handling. En ren bluff. Inget av det Gardell påstod var sant, men om det varit sant hade det onekligen bekräftat fördomar som svenska medier rutinmässigt ger uttryck för när det gäller kyrkan. Så det slank igenom.
På samma sätt for svenska medier med osanning när det gällde den 9-åriga flicka som fick en abort utförd i Brasilien i våras, förvanskade sanningen kring den Förintelseförnekande SSPX-biskopen Richard Williamsons förhållande till Vatikanen och spred en bisarr vandringsmyt om att påven i fjor i sitt jultal skulle ha påstått att det är lika viktigt att bekämpa homosexuella som att rädda regnskogen.
Förutom att katoliker har skäl att känna sig förföljda av svenska medier på grund av sin tro leder denna slafsighet till en alldeles självklar slutsats: katolska kyrkan granskas inte av svenska journalister. De vet, förmodar jag, redan allt de anser sig behöva veta.
Roland Poirier Martinsson är författare, filosof och leder Timbro medieinstitut.rolandpm@gmail. com
