Fredrik Reinfeldt hade just försvarat sina jobbskatteavdrag inför kritiker från både sidorna av den politiska skalan och sedan berättat om två samhällsproblem som regeringen ville ägna särskild ansträngning åt under 2011. Det ena var sysselsättningen och det andra var våldets utbredning.

Jimmie Åkesson tog replik och förklarade att allt som Fredrik Reinfeldt nyss hade sagt gladde honom. Han försäkrade att han kunde tänka sig att stödja fortsatta inkomstskattesänkningar och avslutade med att säga att det som hade glatt honom mest i statsministerns anförande var hur denne hade tagit upp våldets utmaningar. Här hoppas jag på krafttag, sade Åkesson.

På detta trevande närmande förväntades Fredrik Reinfeldt ge en replik. Det gjorde han. Det exakta innehållet i den var vagt och betydelselöst, men mellan raderna hördes ett desto svalare budskap:

”Jaha. Kul att ni också ogillar våld, men vi är inte ändå inte intresserade av er invit.”

Åkesson gjorde som alla nobbade och försökte rädda hedern genom att ta tillbaka. I sin replik sade han att han kanske hade låtit glad förut, men egentligen så var han inte det. Alls! Och förresten så var regeringen ”häpnadsväckande passiv” och statsministerns anförande var en massa ”prat” som inte räcker!

Frånsett den nesan måste man säga att gårdagens debatt i hög utsträckning blev Åkessons. Ja inte precis för att han briljerade, men för att alla andra ägnade tiden åt annat än, tja, debatt.

Igår inföll nämligen stora avtackardagen. Såväl Mona Sahlin som Maria Wetterstrand hade sina sista partiledardebatter och i kammaren duggade hyllningar, tacktal och presenter tätt.

Olyckligtvis bekräftade kramkalaset samtidigt den bild av de andra partierna som Sverigedemokraterna älskar att sprida: det vill säga att de är ett sammangaddat etablissemang.

Den enda som verkade ha lust att skapa kontraster verkade vara Åkesson. Åtminstone under debattens första timmar och det är ju i ärlighetens namn då bilden av tillställningen sätts.

Mellan lovorden sades dock lite annat. Typ. Mona Sahlin förklarade i sitt anförande att utanförskap är att ha varit ”utan arbete i många många år”. Hon lovordade rätten till arbete och plikten att arbeta. Hon inskärpte att ”den socialdemokrat finns inte som vänjer sig vid utanförskap”. Hon sade att jämlika samhällen är bra och tydliggjorde med att detta var ”häftigt”.

När man tänker efter blir man nästan lite nedstämd över att det där räckte för att utlösa en unison blocköverskridande hyllningskör i kammaren. Fast bara nästan. Artighet är en dygd. Däremot vore det fint om det blocköverskridande utbytet av artigheter kunde förläggas till ett annat tillfälle nästa gång.

Avgående partiledare nummer två, Maria Wetterstrand, lyckades desto bättre med att faktiskt skapa debatt. I ett långt inlägg till försvar för öppenhet och mångfald lyckades hon reta upp Åkesson och åter göra riksdagen till en plats för tuff diskussion och debatt. Äntligen, tänkte nog mången svältfödd åhörare.

Vi har ett ”vänteläge” i oppositionen, sade Reinfeldt i sitt anförande. Sahlin protesterade, men nog var gårdagen ett exempel på hur den politiska debatten blir när det saknas en stark opposition med tydliga företrädare.