Med tanke på vänsterns tvivelaktiga uppfattning om rätt och fel, rättvist och orättvist, blev jag inte alls förvånad när vänsterpartiets gruppledare Alice Åström i går gjorde tummen ner för justitieminister Beatrice Asks utspel om en ny vapenamnesti.

Utspel förresten. Turerna kring ett amnestiförslag inleddes redan under den förra regeringen efter påtryckningar från riksdagen. Så sent som den 18 september, måndagen efter valet, avlät hovrättspresident Johan Hirschfeldt ett i stort sett invändningsfritt yttrande i frågan till justitiedepartementet.
Politisk enighet tycks råda, men Alice Åström spelar rollen som motvalls käring. Hon tror inte att Hells Angels kommer att lämna in sina
vapen. Nej, det tror nog ingen annan heller.
Tyngre väger argumentet att en vapenamnesti sänder dubbla signaler om hur allvarligt statsmakterna ser på illegala vapen och upprätthållandet av det straffrättsliga systemet. Fast i konsekvensens namn borde Alice Åströms kritik i så fall inte bara träffa vapenamnestier utan alla tillfälliga undantag från den lagstadgade ordningen.

Rent felaktigt är hennes tal om att en vapenamnesti bara är ett slag i luften. Den amnesti som gällde juli-september 1993 resulterade i 17 000 skjutvapen och 15 ton ammunition. Lika god utdelning ska man kanske inte hoppas på den här gången, men varje inlämnat illegalt vapen innebär att tryggheten ökar i samhället.
Ja, även om det i likhet med förra gången framför allt är vanliga och i övrigt laglydiga medborgare som passar på att göra sig av med äldre, ofta ärvda men fullt brukbara vapen. Den enkla logiken i att färre vapen som kan komma i orätta händer minskar risken för rån och dödsskjutningar, borde räcka en bit även för
Alice Åström.

Det är också möjligt att skärpa maxstraffet för illegalt vapeninnehav från dagens fyra års fängelse till sex. Tro bara inte att det ena goda förslaget utesluter det andra.