Centrala Berlin var i måndags kväll helt fullt med människor som hade tagit sig ut för att fira Murens fall. Ett hårt regn föll över oss. Men efter att ha sett sprakande fyrverkerier skjuta ut från den berömda stadsporten vid Brandenburger Tor, och den symboliska raden med ettusen målade dominobrickor braka ihop i en rasande fart, kunde man ha överseende med att skor och kläder ännu inte hade torkat morgonen därpå. Vätan var ett litet pris att betala för att vara med och dansa på DDR-samhällets likkista.
I stunden kändes det så fint och så viktigt. Men när jag berättar om kvällen för tyska vänner här i Dresden, en av de större städerna i det forna Östtyskland, möts jag av ironiska leenden och kommentarer som antyder att firandet, i deras ögon, inte angick dem.
I det som en gång var DDR tycks en sorts gräns mot väst fortfarande leva kvar, närd av sociala och ekonomiska problem som är påtagliga också för en tillfällig besökare. Från tågfönstret på väg österut från Berlin ser jag en övergiven Trabant mitt ute i skogen, kraschad mot ett träd. Det är en talande bild. Inuti Dresden står inte så få hus nedsläckta, fallfärdiga och utan rutor.
Hos många av dem jag pratar med här finns en dubbelhet i attityden till den tyska återföreningen. Visst var det fantastiskt att Muren öppnades, säger man, men det som sedan hände skedde helt på västs villkor. Möjligheten att påverka riktningen för det nya landet var stängd för östtyskarna. De behandlades styvmoderligt och lämnades efter.
När tonen i resonemanget blir alltmer irriterad påpekar man gärna också att människor som flydde till väst nu kommer tillbaka, flera årtionden senare, och gör anspråk på mark och bostäder. Västtyskarna påstås ta sig för stora friheter.
Frågan är hur mycket av missnöjet som är motiverat, med tanke på att det egentligen bara rör sig om några tusen euro per år i medelinkomstskillnad.
Men hur det än är med allt detta säger det ändå något att det näst största partiet i Sachsen-regionen, som Dresden tillhör, är det östtyska statsbärande partiet SED:s arvtagare Die Linke. Genom att inta positionen som partiet som talar för östtyskarna har Die Linke till och med lyckats få gamla dissidenters röster. Och nu är vänstern, med tjugonio mandat i det lokala parlamentet, den verkliga oppositionen till de styrande CDU-FDP.
Socialdemokraterna SPD har bara fjorton mandat.
Givet partiets natur är den här utvecklingen inte helt bra. En nyutkommen bok av historikern Hubertus Knabe, Honeckers Erben: Die Wahrheit über Die Linke, beskriver hur Die Linke har växt fram inte bara organisatoriskt ur SED, utan också ideologiskt.
När jag träffar människor från partiet får jag höra talas om medlemmar i Die Linke som uppfattar dagens demokratiska klimat som ”en lång vinter” och som väntar in en socialistisk vår. Lägg därtill, en olustig närhet till ytterlighetsgrupper som Antifascistisk aktion.
Det här är ett parti som nog inte bör växa sig större. Mot den bakgrunden borde andra politiska krafter förmodligen börja intressera sig mer för missnöjet i öst, rimligt eller inte.
