Det blev liksom abrupt. Efter månader av debatt och diskussion jämte ihärdig envishet från regeringen kom plötsligt beskedet att Alliansens alla riksdags­ledamöter var överens och att regeringen backat – rejält – på ett antal avgörande områden i FRA-lagsfrågan. ”Bara” sju sorger och åtta bedrövelser senare avtecknade sig plötsligt något som liknade motståndets seger. Naturligtvis synar man en sådan seger misstänksamt. Bränt barn skyr såväl elden som klotgrillen – även om den senare bjuder på god mat.

Från Centrum för Rättvisa hörs den avvaktande bedömningen att en lag i linje med punkterna skulle klara prövning i Europadomstolen. Även den förre Säpochefen Anders Eriksson nickar bifall. Fort­farande läggs en del brasklappar in i alla uttalanden, men bakom alla ”om” och ”förutsatt att” märks en försiktig optimism. Och mot bakgrund av tidigare låsningar i debatten måste faktiskt torsdagens ­besked från regeringen ses som ett stort genombrott för motståndet.

Hanteringen av den här frågan kommer aldrig att bli ihågkommen som praktfull fjäder i Allians­hatten, men nu förefaller man faktiskt ha lyssnat och hamnat rätt – äntligen!

Den avgörande stunden är då vi får se förslagen på pränt, i lagtext. Under tiden gör det föga nytta att ställa frågor till det skrala materialet. Självklart bör vi läsa de 15 nya punkterna med kritiska ögon och visst uppstår en del frågetecken, men att i nuläget spekulera vilt vore föga konstruktivt.

Men, Thomas Bodström vill såklart inte vara konstruktiv. Således förklarade han i Ekot att överens­kommelsen mellan Alliansens partier var jämförbar med hur det brukar ”gå till i Zimbabwe och Nord­korea”. Så dumt. Inte minst ur strategisk synvinkel. Bodström skulle faktiskt ha kunnat fortsätta plocka poäng i FRA-debatten. Dess storlek och inbyggda­ passion innebär ofrånkomligen att vi lär få en svekdebatt nästan oavsett vilken lagtext som slutligen blir verklighet. I den hade Bodström och s kunnat ta en del politiska poäng. Förvisso hade det tvingat dem att profilera sig som motståndare till nästan allt vad försvarsunderrättelseverksamhet heter, men ­givet Bodströms ganska väl tilltagna vilja att synas i debatten så hade han nog kunnat tänka sig till och med en sådan åsiktsallians.

Med diktaturkommentaren straffar han dock ut sig själv som seriös debattör. Även de FRA-lagsmotståndare som vill lägga ner hela FRA begriper skillnaden mellan fyra regeringspartier som kommer överens och Robert Mugabe. Med sina överord om diktaturer desavouerar Bodström sig själv och seriositeten hos det löfte om att riva upp lagen efter valet som s tidigare givit.

Dessutom. Medan det har varit tydligt att såväl folkpartister som centerpartister på motstånds­kanten arbetat intensivt med att sätta sig in i ­problemen och dess möjliga lösningar, så har det faktiskt inte synts något liknande arbete från s. Man har opponerat sig, men inte jobbat. Det enda konkreta förslag på ändring som hörts från s var när Mona Sahlin resonerade kring krav på brotts­misstanke. Ställer man den funderingen mot tors­dagens 15 punkter blir tanken på en nystartad FRA-lagsprocess med s som ett riktigt farligt äventyr.

Men allt hänger fortfarande på att de nya förslagen verkligen är vad de låter som.