KOLUMN Inför folkomröstningen
Tyvärr betyder det att det som borde vara en debatt om euron i allt högre grad handlar om stickspår såsom statsministerns person och om klassiska höger-vänsterkonflikter. Här ett par exempel:
För en tid sedan krävde Göran Persson rättning i de egna leden. Ministrar och statssekreterare får inte längre aktivt delta i nejkampanjen. Våldsam debatt utbröt omedelbart om Perssons grad av bufflighet.
Den frågan må vara intressant i sig. Men den har inget med euron att göra. Eurons effekter på svensk ekonomi och politik påverkas nämligen inte alls av Göran Perssons mildhet eller brutalitet i den interna partidebatten. Ändå tycks medierna se detta som en avgörande fråga.
Ett annat exempel är hur den avgörande frågan om eurons effekter på tillväxt och inkomster drunknar i diskussionen om hur dessa resurser bör användas.
Den gemensamma valutan ger högre långsiktig tillväxt. Ekonomerna må vara oense om exakt hur stor effekten är. Men de är ändå hyfsat överens om att större marknad och ökad handel på sikt leder till ökade resurser. I en opinionsundersökning angav 60 procent av de svenska ekonomiprofessorerna att de tänker rösta ja, många just av detta skäl. Bara 20 procent ska rösta nej.
Att euron ger ökade resurser är alltså tämligen okontroversiellt. Hur dessa ska användas är en annan fråga. De kan gå till sänkta skatter och ökad privat konsumtion. Men de kan också leda till ökat skatteuttag och utbyggd offentlig sektor. Det bestäms av vad en framtida riksdagsmajoritet beslutar om skattetrycket och vilka avtal som sluts om löner och arbetstider.
Högern på jasidan vill se sänkta skatter och fler välbetalda jobb i privat sektor. Vänstern förespråkar stor offentlig sektor med fler anställda - precis som höger respektive vänster på nejsidan. Men den frågan är inte vad folkomröstningen handlar om.
Omröstningen i september handlar om euron.
Den avgörande frågan är därför huruvida euron ger ökad tillväxt, inte vad höger respektive vänster vill att den ska användas till. Mediedebatten borde därför främst röra vilken total resurstillväxt ett ja skulle ge i förhållande till ett nej. Ändå ältar medier intill fördumning att olika jaförespråkare - till höger respektive vänster - vill ha olika långsiktig utveckling av skattetryck och sysselsättning.
Särskild upprördhet väcker socialdemokratiska politiska utspel om att använda de ökade resurserna till fler jobb i den offentliga sektorn. Varför förstår jag inte riktigt. Regeringspartiet visar ju bara sina väl kända preferenser om att ökade resurser företrädesvis ska gå till jobb i den offentliga sektorn - oavsett om vi är med i valutaunionen eller inte.
Noterbart är att medierna - alltmedan denna fråga idisslas - inte alls avkräver nejsidan svar på frågan om vad som kan och bör göras för att kompensera för den köpkraft Sverige mister, om vi säger nej.
Alltså, bäste läsare: Strunta i om Persson är en
buffel eller inte, och bry Dig mindre om huruvida han har rätt i att det blir exakt x nya jobb i den eller den kommunen. Storleken på x beror nämligen inte så mycket på euron som på frågan om vilket skattetryck vi får.
Försök i stället att skära igenom mediebruset om personlighet och fördelning och urskilj det viktiga och relevanta, nämligen att euron faktiskt ger högre tillväxt.
Klas Eklund
Chefsekonom SEB
