Snille och smak. Så lyder valspråket som Gustaf III gav Svenska Akademien, och vid högtidssammanträdet söndagen före jul gav ledamöter prov på bäggedera. Per Wästbergs inledande direktörstal, Lotta Lotass inträdestal, det Wästbergska svarstalet och ständige sekreteraren Peter Englunds föredragning utgör varsin pärla i ett humanistiskt smycke. Som helhet blir det gediget och gnistrande; det rymmer värdefulla tankar och stimulerar till fortsatt reflexion.
Lotta Lotass talade över sin företrädare, förre hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm, som avled i fjol, och det är lätt att hålla med Per Wästberg om att hennes porträtt är varmt och respektfullt. Utöver sin redogörelse för Rudholms långa karriär som jurist och ämbetsman betonade hon hans starka känsla för svenska språket och beskrev kärnan i hans person. Fram träder en bildningsmänniska med ovanlig resning: ”Sten Rudholms varsamma vördnad för traditionen i samklang med hans djupa ansvarskänsla och integritet, hans oryggliga pliktkänsla och belevenhet förefaller vara karaktärsdrag i en alltmer sällsynt kombination.”
Tradition, plikt, belevenhet: det är laddade begrepp som få törs hantera utan ironi och blinkningar. Men jag spårar inga dubbeltydigheter i Lotass tal. Jag kan inte se annat än att hon menade vad hon sade, när hon hävdade att ”en tid” slutar med Rudholm och önskade att denna tids goda värden ska få leva vidare i våra minnen. Däremot tycker jag att det är alltför uppgivet att bara hoppas på hågkomsten. Nog för att det finns många i samhälls- och kulturliv som tycks leva för att hata den sorts värden som Rudholm stod för, men inget säger att de måste stå oemotsagda.
Redan när Peter Englund tog till orda fick traditionen ordentlig uppbackning, om än snarare vital än varsam. ”Att leva traditionslöst är att underblåsa illusionen att man själv är världens mitt”, konstaterade Englund. Han kunde ha lagt till att det vilar många besvikelser i den illusionens förlängning.
Den som vägrar att lyssna till det gamla därför att han kräver att få göra hela världen ny kan säkert åstadkomma ett eller annat, men han går miste om desto mer.
Att göra uppror utan att veta vad man gör uppror emot leder inte till fruktbar dialog utan till maniska monologer och tomma gester. Att ett samhälle håller kulturarvet levande och ser till att det kommer nya generationer till del genom undervisning, museer och bibliotek syftar inte bara till att bevara något värdefullt; det bidrar också till att göra utmaningarna mot det bestående meningsfulla.
För det är klart att även traditioner behöver ifrågasättas, alternativet är förkalkning, förstelning och kollaps: en god och levande tradition är summan av traditionen och de konstruktiva invändningarna mot den.
Peter Englund lyfte också fram värden som yttrandefrihet och kvalitet, och han slog ett slag mot idén om att börja tidigare med engelska i skolan. Jag är inte säker på att han måste ha rätt om det sista, men ska det bli bra krävs förstås lärare med utbildning i språkdidaktik för små barn liksom garantier för att svenskämnet inte får stryka på foten. Det är med andra ord en bra bit kvar.
Per Wästberg, å sin sida, talade engagerat för biblioteken som ”kollektiva skapelser, där individualismen, ensamheten och tystnaden har ett hem”. Och ja, man kan inte bli annat än deprimerad när bibliotek får offra golvyta till espressobarer eller förvandlas från boktempel till delar av underhållningsbranschen. Men så blir det när det offentliga har tappat känslan för grunduppdraget och vad som är skillnaden mellan offentligt och privat.
En lyhörd kulturpolitiker kan hitta råmaterial som räcker långt i dessa tal: kvalitetskravet och traditionen hos Englund, svenska språket som kulturbärare och experimentviljan hos Lotass, biblioteken och läsningen hos Wästberg. Det summerar inte till ett praktiskt program, men här finns många fina stenar till ett filosofiskt fundament. Dessutom finns det som kanske saknas mest av allt i de utbildningspolitiska och kulturpolitiska debatterna: formuleringsglädje och känsla av frihet och bävan inför det som kunskap och kultur har att erbjuda.
Diskussionerna rör ständigt medlen: portföljmodell och tidskriftsstöd, behörighetsregler, utvärderingar och betyg. Men ifall de ansvariga nu sitter och filar på sina nyårslöften, låt dem handla om målen! En kunskapsgrund för fortsatt lärande och arbetsliv. En värdegrund för integritet och respekt. En bildningsgrund för tankens frihet och umgänge med traditionen. Det är viktigt med ödmjukhet hos ledande politiker, men det betyder inte att de alltid måste väja för de stora och högtidliga orden.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
